Somliga samband är inte helt uppenbara. Innan jag möter Tova Magnusson-Norling får jag för mig att 1700-talsäventyret Figaros bröllop inte går att jämföra med vardagsdramatiken i tv-serien Gynekologen i Askim. Att det är för långt mellan Stockholms stadsteater och en gynekologstol i Göteborg.

Hon som är både grevinna, i Figaro, och regissör, för Gynekologen, protesterar:

–Nej, nej, kopplingen är nästan absurt tydlig mellan dessa sex kåta människor på ett slott och de åtta frustrerade på en gata i Askim.

–Båda historierna handlar om sexualitet. Och om vårt behov av att släppa loss och vara bekräftade, älskade.

Tova Magnusson-Norling talar både med ord och händer. Tio blålackerade naglar far som meteoriter genom luften. De tillhör Figaro-föreställningen, den bejublade som är utsåld hela hösten. Grevinnan har inte bara blå naglar utan också en enorm, rosaröd peruk. Därtill har hon en äkta kärlek till sin man Greven, han som sneglar efter Susanna.

–Samtidigt är hon tänd på unge Querubin. Problemet är uppenbart, hon vill att alla ska älska bara henne – samtidigt som hon ska ha rätt att älska varenda en. Det går liksom inte ihop.

Du menar att Grevinnan skulle behöva boka tid hos tv-gynekologen Henning i Askim?

–Absolut. Och Hennings fru Louise, hon som också är hans sköterska, skulle definitivt behöva släppa loss på Figaros slott. Det skulle hon må bra av.

För den som varken sett Figaro- föreställningen eller tv-serien kan kopplingarna kanske framstå som obegripliga. Låt oss göra en enklare sammanfattning: I Figaro tänjs inte bara gränserna, de överskrids med glupande glädje. Framför allt när det gäller sexualitet. Måndagskvällarnas tv-serie handlar om motsatsen: Om lågmält vardagssex, om det invanda, trista och tråkiga. Om att lunka på – tills en ny dörr öppnas, helt oväntat, och där bakom…

Nej, vi ska inte avslöja hur det går för grannarna i Askim. Även om Tova Magnusson-Norling redan hunnit försäga sig, avslöja att ett par kommer att skilja sig. Den blålackerade pekfingersnageln far upp över munnen. Nix, mer ska inte berättas.

Man skulle kunna säga att de andra lever vidare som om någonting hade hänt.

Hon citerar författaren Bengt Ohlsson som skrivit att gamla relationer är som att stå alldeles för nära en tavla. Det har ingen betydelse om det är Picasso, stirrar man alltför närsynt på en liten fläck blir den urtrist, i längden. Först på några stegs avstånd kan man se skönheten, dimensionerna.

–Det är det som händer i tv-serien. Att människorna tar de där stegen, får en bättre helhetsbild.

Själv är Tova Magnusson-Norling den som vägrar välja, rent yrkesmässigt. Idag kan hon växla mellan skådespelarjobbets koncentration på en enda karaktär till att som regissör ha ansvar för helheten, rubbet.

–Min kärlek till teatern bygger, åtminstone till stor del, just på min vägran att bestämma mig. Genom en ny roll får jag leva ett nytt liv under en begränsad tid, sedan kan jag, adjöss, gå vidare till något annat. Som jag blir lika uppslukad av.

Hennes hopp är lika tvärt i diskussionen om det måttlösa kontra det måttfulla. Jo, hon gillar tanken att människor ska få leva ut sina lustar och fantasier, också sexuellt. Sedan säger hon att vi växer av att göra samma halvhalt som hon gjorde med sin barndoms häst, även om det var lockade att skena fram över stubbåkrarna.

Under lysröret i ett avskalat sammanträdesrum på Stadsteatern tar hon vårt konsumtionssamhälle som exempel. Jämför nutidsmänniskan med en luststyrd barnunge.

–Samhället är uppbyggt på att allt går att köpa. Jag tror vi skulle må bra av att stanna upp lite oftare, fråga oss vad vi verkligen vill ha.

Hur ofta avstår du själv från något lockande?

–Ofta. Eller rättare sagt, jag kan gå runt på stan och antihandla. Titta på olika saker och känna: Det där vill jag inte ha och inte det där heller. Känslan är rätt häftig.

Begäret i Figaros bröllop handlar förstås inte om espressomaskiner och handväskor utan om handgriplig erotik kors och tvärs över könsgränsen. Sällan har jag sett kvinnor kyssa varandra så omsorgsfullt på scen.

Tove Magnusson-Norling nickar, nöjd över att publiken är med på noterna. Själv har hon blivit allt mer medveten om kopplingen mellan kreativitet och sexualitet, att båda är en kraft, en energi.

Som också kan kallas Eros.

–I mitt yrke där vi jobbar så kreativt är det inte ovanligt att känna en upphetsning, en kåthet, den tyngd som är klart besläktad med sexualitet.

Många inleder också kärleksrelationer, i teaterkulisser och bakom filmkameror. Du och din exman Figge Norling möttes väl i jobbet?

–Jo, men min poäng är att man kan gå runt och känna sexuell dragning till många människor, utan att för den skull gå till sängs. Lusten, kraften, behöver inte sluta med penetration. Vi är så enkelspåriga, så inriktade på samlag när det kan räcka att ta vara på de vibbar som finns i ett sammanhang.

Jo, hon hör själv att hon börjar låta som en pedagogisk kollega till tv-seriens gynekolog. Därav tvärvändningen:

–Under arbetet med Figaro har vi talat mycket om detta att välja någon, att bli vald, att vilja leva i kärlek – samtidigt som vi rör oss bland så många andra som vi kan känna attraktion till. Ibland kan jag tycka att vi är lite väl stränga när det gäller trohet. Eller i alla fall att vi borde luckra upp den heteronormativa form som vi fortfarande klamrar oss fast vid.

Menar du, på fullt allvar, att vi skulle bli lyckligare genom lösare tyglar?

–I just det här fallet talar jag väl utifrån min egen position som singel. Under de 13 år jag var gift valde vi varandra och hade det bra på många sätt. Idag vill jag inte gå in i en ny relation där vi ska vara allt för varandra. Fast om jag hittar en ny livskamrat…

...så skulle du inte tycka det var okej om han var ute med andra ..

–Du har säkert rätt.

Hon stramar upp sig på stolen, får samma kroppsspråk som Grevinnan, hon som Sara Granath i sin recension här i SvD jämförde med Viveka Seldahl.

Tova Magnusson-Norling tackar och bugar. Eftersom hon tycker Viveka Seldahl var fantastisk.

–Till och med när hon låg och krälade på ett golv hade hon stil, den värdighet man annars bara ser hos äldre tiders skådespelerskor. De hade en elegans, om de så satt på dass.

Själv gick hon via Almodovars filmer för att hitta den rätta balansen mellan passion och kyla.

–Jag hyrde några av hans tidigaste filmer, som jag älskar. Eftersom de har en slags flamenco-energi där kvinnorna ena sekunden lever ut all sin kraft och längtan för att sedan dra åt tyglarna.

Det är hög tid att plocka in hennes barndoms hästar, åren på gården i Sorunda utanför Nynäshamn. Där hon först levde ensam med sin mamma, tills en man gjorde entré med en påse Twist i sin framsträckta hand. Då var hon fyra år och hennes mamma hade mött mannen som skulle bli hennes styvfar.

–Jag kan fortfarande minnas mitt kalla förakt. De där glasklara känslorna av hat, svek, avundsjuka och svartsjuka. Att jag stod utanför och såg på dem. Den här mannen är fortfarande gift med min mamma, genom åren har han varit en jättebra styvfar till mig. Men jag tror min första känsla, det där utanförskapet, har spelat roll när jag valde att bli skådespelare.

Var fanns din biologiska pappa?

–Idag bor han i Hollywood, utan att vara skådespelare. Vi träffades först när jag var 30 år. Det var egentligen inte särskilt dramatiskt, men hos honom kände jag igen min energi, min fantasi – vi var lika, också utseendemässigt.

Men innan dess var hon en ensam flicka på landet, som förtrollad gick in i sin älsklingsförfattare C S Lewis Narniaböcker. Varje morgon när hon passerade de två aspar som stod på vägen till skolbussen, stannade hon, förhörde sig: God morgon herr och fru Träd, hur mår ni?”

–Jag talade med våra katter också, försäkrade ”Jag vet att ni kan tala, egentligen. För mig behöver ni inte vara rädda.”

Hennes mamma var hemmafru, hennes styvpappa hovslagare – steget från gården i Sorunda till teaterscenen kan synas långt. För henne var det kort och självklart. Även om hon under hela sin uppväxt aldrig såg något annat än tv och biograffilmer.

–Vi var ingen sån familj som åkte in till Stockholm för att gå på teater. Jag såg väl någon skolteater i Nynäshamn, tog lite lektioner – och blev som 19-åring regiassistent på Teater Småfolket, den som idag heter Teater Sörmland.

Dagen före premiären på pjäsen Blodsbröder bröt en av skådespelarna benet. På kvällen ringde telefonen hemma hos Tova, man undrade om hon kunde hoppa in. Tveklöst tackade hon ja – och höll sin mamma vaken hela natten för att finslipa replikerna. Sedan var det bara att kliva upp på scen, för första gången.

Och där, bland premiärpubliken, satt regissören Rumle Hammerich som undrade om hon ville ha huvudrollen i Svart Lucia. Det var i den filmen hon mötte sin blivande man Figge Norling.

–Visst, det där brutna benet fick extremt stor betydelse för hela min framtid.

Nu varvar hon regiuppdrag med roller, säger att hon blivit mer ödmjuk som skådespelare när hon vet vad regijobbet innebär. Behöver i alla fall inte ha lika många åsikter, om ingen frågar efter dem…

Och i det omvända fallet?

–Ibland kan det finnas en rädsla hos regissörer att närma sig skådespelare, rent fysiskt. Jag kan putta undan en skådis från en stol och säga: Vänta, jag måste känna vad som blir bäst. Kunskapen finns i kroppen.

Blir man, av bara farten, bättre på att få ihop sitt eget privatliv?

Hon svarar med ett gapskratt:

–Regissörsjobbet innebär ständiga beslut. Att bestämma om någon ska vara argare eller gladare, om det ska vara gröna eller gula tapet, det ena eller andra filtret i en kamera. Gör du val hela dagen – då fastnar du så småningom i frysdisken.

I frysdisken?

–Ja, när jag äntligen ska handla middagsmat kan jag inte bestämma om vi ska ha kolja eller torsk. Det känns helt oöverstigligt.

Om du ändå skulle tvingas välja mellan Figaros glada sällskap eller grannarna i Askim?

–Då väljer jag slottet. Där är mer drag. Även om det är jag själv som tagit fram långsamheten, och tyngden, i tv-serien.

–Det som händer de där människorna är inga hisnande saker, utifrån sett. Men för dem är det avgörande. Därför vill jag skildra dem med värdighet, speciellt som brytpunkterna i deras liv har – ja, vad ska man säga – underlivskaraktär.