650 personer. Akustiken framför scenen är helt okej. Vill man se bättre än andra, på bekostnad av ljudet, kan man stå på balkongen. Klubbkänslan är i sunkigaste laget. Den låga scenen gör att det är svårt att se något när det är fullspikat. Akustiken skulle må gott av lite mer behöva mer fyllighet. Läget precis i t-baneentrén är smidigt, fast bidrar till sunkighetskänslan.

16800 personer. Man får den sikt man förtjänar när man inte väljer att se intressantare artister i mindre lokaler. Ljudet i denna golfboll är bättre och mindre ekande när de som står på scenen uppträder till inspelad musik och lokalen lämpar sig bättre för sport. Den deprimerande mässtämningen i korridorerna entrén kan få vilken konsert som helst att kännas som Älvsjömässans vvs-vecka.

3000 personer. Stans mest osexiga konsertlokal är förvånande passande för amerikansk vuxenrock. Shania Twain och Jackson Browne har troligen varsin Annexet-logotyp tatuerad på ryggen. Scenen är hög, vilket är ett plus i den långsmala lokalen. Hamnar man för långt ut på sidan låter ljudet mest som om nån har på tv:n extremt högt i rummet intill. Nya videoskärmar.

8200 personer. All lågmäldhet är en omöjlig dröm i den här hockeyladan och att se artisten på scenen är lite som att följa pucken i en hockeymatch - man ser den hela tiden, men den är väldigt, väldigt liten. Hovet är en mindre variant av Globen, med lika burkigt ljud. Det är så trångt vid sittplatserna att det är som att sitta i knät på grannen bredvid, bakom och framför.

700 personer. Intim stämning, men det kan bli fruktansvärt kvavt i den annars lagom stora lokalen. Sikten är obefintlig eftersom tusentals (okej då, fem) pelare står mellan en stor del av publiken och scenen på djupt irriterande platser. Man kan skatta sig lycklig om man lyckas knipa sittplatserna på den lilla läktaren längst bak. Men varning för att sätta sig i trappan där någon alltid spillt öl.

414 personer. Sakral akustik, bra ljud, privilegierad sikt - besökaren känner sig omsorgsfullt utvald om hon inyr hamnat långt bak längst upp. En lokal som på grund av sin lika intima som kungliga atmosfär förutsätter stående ovationer oavsett vem som spelar eller om det ens egentligen var bra. Konserterna, som med fördel hör till det lugnare slaget då det inte finns ståplatser, börjar i tid.

1750 personer. Bra att det finns möjlighet, i alla fall på vissa konserter, att både stå och sitta och man ser oftast bra. Akustiken är modern och skandinavisk, som en formgiven dansk ljudanläggning lät under det sena 90-talet. Sluttande cirkelformad läktare är ett vinnande koncept ända sedan antiken. Ljudet mattas dock längre upp i publiken.

2120 personer. Det gäller att vara noga med vilken plats man köper biljett till - hellre längst bak rätt framför scenen än längst fram på sidorna. Bäst för lagom långa konserter, annars risk för träsmak i de obekväma stolarna - Monsters of folk-spelningen färsk i minnet. Ett sterilt och kallt kyrkorum där akustiken lätt blir oformlig och ekande.

700 personer . Akustiken är luftig, som en ballong som stiger upp mot det skyhöga taket utan att någonsin nå publiken, och lämpar sig inte för hiphopkonserter. Man ser bra nästan överallt i den anrika lokalen, men vi skulle gärna sitta ner de gånger musiken lämpar sig för det. Den murriga källarlokalen Alcazar passar bra för sitt flitigaste ändamål - demospelningar.

360 personer. Den torra och sansade akustiken, precis som publiken, artisterna och inredningen, verkar impregnerade så att allt ska kännas likadant som när Dexter Gordon spelade där i början av 80-talet. Om man inte är där i tid är det helt omöjligt att se något i den långsmalt trånga lokalen. Jobbigt att dela lokal med folk som äter och hellre vill umgås än att lyssna på musik.

1200 personer. Opålitlig akustik. Utmärkt sikt längst fram och på balkongerna, där den högra oftast är vip och till för folk som Björn Ulvaes som sågs titta på Dylan därifrån. Annars svårt att se den låga scenen, stå hellre längst bak mitt i lokalen än på kortsidan vid baren. Lokalen i källaren bättre för klubb än konsert. Stiliga takkronor, rejäl garderob och många toaletter.

500 personer. Akustiken ungefär som man kan förvänta sig av en rockklubb gjuten i betong. Men å andra sidan korrekt indieburkig. Bra sikt, god chans att komma nära artisten. Det är här man ska se band som nästa gång spelar i en större lokal. Hög nivå på bokningarna till överkomliga priser. Ruffig rockkänsla med lågt i tak och - det sa vi va? - mycket betong.

960 personer. Krispig akustik i främre delen av den skolaulaliknande lokalen om det är fullt. I ett mindre än halvtomt Debaser studsar ett stackars diskantljud omkring på ett ytterst irriterande och lite sorgligt sätt. Mer lämpat för fackföreningsmöten än konserter. Det är svårt att se nåt när det är fullsatt, från den inglasade övervåningen ser man bra, men känner sig som i ett akvarium.

1100 personer. Bisarr lokal med många prång och avsatser i olika nivåer som gör att man kan se scenen lätt. Läget, mitt inne på Gröna Lund, känns lite off. Ofta för hög volym, öronproppar ett måste. Fin lokal som inte utnyttjas till fullo, bokningarna lämnar ofta mer att önska. Att man kan beställa mat är inget som stör i den stora lokalen. Plus för oväntat gott vin.

1120 personer. Väldigt vuxen lokal, spelningar börjar när de ska och rings in i tre omgångar, man får ta med sin dryck i lokalen, det finns massor av toaletter och allt känns väldigt proffsigt. Det som talar mot lokalen är storleken - de singer/songwriters som lätt säljer ut Göta Lejon har ibland svårt att få kontakt med den stora publiken. Mycket bra sikt och akustik, skönt insuttna fåtöljer.

1250 personer. En fin gammal teater med sittvänliga sammetstolar och helt okej utrymme för benen. Lite väl trångt i foajén bara. Det låter alltid som en liveskiva från 70-talet härinne. På ett ganska bra sätt. Många Bernskonserter skulle göra sig betydligt bättre hos grannen Chinateatern. Man både ser och hör bra.

800 personer. Sikten är begränsad i denna i långsmala lokal med tjocka pelare. Lågt i tak, om än inte lika klaustrofobiskt lågt som på Debaser Slussen. Rock, visa, konstmusik, techno, mycket funkar på Strand. Och promenaden längs vattnet till och från konserten är smått magisk. Bra bokningar, men det kan bli otroligt varmt när det är fullsatt.

3500 personer . Totalt hopplös lokal i basketsvettig miljö, det finns inget positivt med Arenan. Det råder svår fortiskänsla i lokalen, akustiken är oftast usel och beror helt på om ljudteknikern kan sitt jobb. Man ser å andra sidan rätt bra i den stora lokalen.

800 personer. Om konserten är försenad kan man ta en kokosboll och ett glas saft inne på Fryshuset och känna sig som en förälder på stan. Enda stället i stan som bokar bra hårdrock, men vilken misär det är att tvingas spendera en kväll på Klubben. Både akustik och sikt är sådär, det är jobbigt att det är garderobstvång och läget känns väldigt off.

1300 personer. En lokal som akustiskt anpassats efter en symfoniorkester, vilket innebär att ljudet är sämre när det är elektriskt. Man ser genomgående mycket bra i den något själlösa lokalen, även från första raden. Det finns även platser bakom scen, då de inte används av Radiokören, kan vara roligt som omväxling. Eller om man vill ha en riktigt billig biljett.

150 personer. Fokuserar framförallt på folk- och världsmusik. Liten, intim och trevlig lokal med närmast hemlig entré. Torr och bra akustik, men ibland är det svårt att höra längst bak i lokalen. Halvreligiös stämning vilket kan ha att göra med att det inte serveras alkohol eller möjligen för att folkmusikvärlden ibland för utomstående kan uppfattas något sektartad. Jan Murray, som tidigare drev Babajan på Etnografiska, har precis tagit över restaurangen.

500 personer. Det brukar låta mycket bra i Kulturhusets hörsal, både vad gäller den akustiska och den förstärkta musiken. Man ser utmärkt från läktaren, även om det är långt till scen. Sämre på stolarna längst fram. Lite opersonlig lokal i konferensstil. Men praktisk. En av Stockholms bästa konsertlokaler, med skön kulturkänsla från 70-talet. Borde användas mycket oftare.

75 personer. Kafé 44 är alltid lite som att gå på crustpunk-museum, och dessutom plockar de upp band och artister, oavsett genre, som annars inte skulle ha någonstans att spela. Ett av ytterst få ställen dit småttingar kan gå för att se konserter. Akustiken är intim, men det är rätt svårt att se någonting när det är fullt. Tendens till exkluderande fritidsgårdsstämning.

1770 personer. Mycket bra när det är akustiskt, sämre när det är elektriskt. Svårast verkar vara att få till bra trumljud. Fantastiskt läge mitt i Stockholm. Mycket vacker lokal som, om bara akustiken kunde förbättras, borde ha fler konserter med stora rock- och popnamn. Som på 60- och 70-talet. Man ser bra om man sitter på parkett och första balkong.

350 personer. Försöker slå sig in som ett ställe där man ska upptäcka ny musik, speciellt den unga jazzen. Mycket releaser eller små fester. Mörk lokal. Akustiken är sådär, sikten likaså. Mer pub än konsertställe.

130 personer. Mörk mörk lokal som ofta fokuserar på skivbolagsjippon och releasespelningar med bara inbjudna. Lite en kvarleva från tiden då det gick bra för skivindustrin under 90-talet. Akustiken är helt okej, inget finlir. Har man otur kan man hamna riktigt dåligt i publiken bakom skräniga skivbolagsgubbar med högt hårfäste.

80 personer. Mysig, opretentiös bar där unga ofta oetablerade jazzartister "spelar på brickan". Akustiken är inte så bra om man kommer för nära pianot eller trummorna. Det finns ingen scen så sikten kan vara dålig om det är knökfullt. Många i publiken får titta på de som framträder från sidan.

50 personer. Pytteliten restaurang för jazz. Musikerna "spelar på brickan" BETYDER VADDÅ?. Man sitter i princip och äter i knäet på de uppträdande artisterna. Både akustik och sikt är bra.

100 personer. Sunkig Söderpub med sunkig bluesrock. Fast ibland kan det vara intressanta återförenade band från 70-talet. Akustiken är bra och man ser även bra om det inte är knökat. Och man inte hamnat vid ett bord vid sidan av det hörn där artisterna spelar.

150 personer. Stockholms främsta scen för experimentell musik och intermediakonst. Sikt och akustik är mycket bra. Människorna bakom Fylkingen är ljudproffs. En studio lika mycket som konsertlokal. Man kan känna sig lite utanför om man inte är med i föreningen, är utövande musiker, läser musikvetenskap eller har en stor samling japansk noisemusik hemma.

230 personer. Fin akustik och man ser bra var man än sitter i den runda lokalen som är ganska liten. Har använts för alla möjliga sorters sceniska framställningar, numera mest för stå upp. Passar alldeles utmärkt för musik och skulle må bra av fler sådana bokningar.

611 personer. Konsertsal med sammetsstolar där den allra första utdelningen av Nobelpriset ägde rum 10 december 1901. Passar kanske bäst för klassisk musik, men skulle kunna vara ett väl så gott komplement till Filadelfiakyrkan vad gäller vissa rock- och popkonserter. Man ser bra och akustiken är god, oklart hur det funkar med mer uppmickad musik.

Man går inte till Stampen för akustiken, men i stort sett är den okej. Det är svårt att se bra, om det är mycket folk är det lätt att hamna vid sidan av. Något bättre sikt på nedervåningen. Mycket spännande rekvisita hänger i taket i denna klassiska musikpub, vars klientel i majoritet är 40-talistmän som minns den gamla goda tiden. Trötta bokningar nu för tiden.

250 personer. Om Pub Anchor bokade band som hade någon sort musikalisk behållning man skulle inte bry sig om den icke-existerande sikten. De har chansen att bli en av de bättre scenerna i Stockholm för mindre rockband, men innan det händer hoppas vi att de byter ut sina läskiga vakter och garderobstvånget. Våldsbiffar hör inte hemma på rockklubb.

100 personer. Det är väl framför allt, eller kanske rättare sagt helt och hållet countryrockklubben Springfields förtjänst att denna pub kan tituleras konsertlokal. Mysiga små spelningar med skäggiga män i den inre mycket långsmala lokalen. Med tanke på hur många i publiken som torde vara vänner och familj är det mycket underligt hur de alltid överröstar den som står på scenen.

180 personer. Då och då, med betoning på just det dyker det upp inbjudningar till konserter med mindre kända akter i denna, rätt ungdomliga, pub på Knivsöder. Lokalen har potential att bli något bättre vad gäller det konsertmässiga med sin lagom storlek och okej utformning.