”Allt slutar inte perfekt i mina böcker, så är det ju inte i livet”

Sara kommer hem till Luleå efter ett utbytesår i London. Där väntar Bella och Mattias, grannarna som hon var nära vän (och mer därtill) med, men det är hon kanske inte längre? Välkommen hem är en sällsynt livlig bok, skrev SvD:s recensent om Johanna Lindbäcks senaste ungdomsbok, Välkommen hem.

–Jag ville skriva något roligare än min förra bok, som var ganska sorgsen. Jag har dessutom hamnat i temat ”någon flyttar och blir en ny människa”. Jag kände att jag måste hålla mig ifrån det, så det fick bli någon som kommer hem.

Varför var det viktigt att skriva något ”glatt”?

–Det var nog mest för mig själv. Jag kände att jag måste gå vidare till nya känslor.

Du kallas för feelgoodförfattare, hur ser du på det?

–Det är både bra och dåligt. Jag brukar inte sluta med att någon dör eller att man mår jättedåligt, samtidigt tycker jag inte att det är feelgood utan mer vanliga livet. Allt slutar inte perfekt i mina böcker, så är det ju inte i livet. Jag tror att mina böcker kallas feelgood bara för det traditionellt är problem i svenska ungdomsböcker.

–Tack och lov känner majoriteten inte igen sig i de väldigt svåra problemen utan oftare i de vanliga problemen. Det är det jag får mest positiv feedback om.

Du får också beröm för att du hittar tonen, ungdomsjargongen. Hur gör du?

–Jag vet inte. Jag är ingen språkförfattare, böcker som kallas språkexperiment tycker jag själv aldrig om att läsa. Jag vet inte hur det hade varit om jag inte hade varit lärare. Jag är väl helt enkelt som en svamp, men jag tänker inte medvetet att jag ska höra hur eleverna pratar.

I slutet av Välkommen hem tackar du Twitter. Varför?

–Innan Twitter har jag tänkt att nätet är en så bra hjälp för research. Twitter är som expressversionen av nätet. Jag ställde till exempel en fråga om jujutsu för den här boken. Inom fem minuter hade jag tre kontakter jag kunde vända mig till. Twitter är som ett schysst kafferum.

”Det högsta man kunde uppnå i mitt universum var att bli författare”

Tomas Bannerheds debut, Korparna, berättar om Klas som växer upp i en by i Småland, tyngd av en förväntan att ta över lantbruket efter fadern. Fågelskådning blir en flykt undan allt det jobbiga. I tio år skrev Tomas Bannerhed på sin bok, därefter fajtades förlagen om att få ge ut den. Han kände sig som en lärka som jublar högt i skyn när han läste de hyllande recensionerna.

–Recensionsveckan var nog en av de lyckligaste veckorna i mitt liv. Jag hade gjort en stor satsning på den här boken, sagt upp mig från fast tjänst och så. Man ska tro på det man brinner för.

Hade du kunnat föreställa dig det här mottagandet?

–Nej, jag trodde bönder i Småland var avverkat i den svenska litteraturen. Jag tänkte att min bok skulle kunna kännas lite omodern. Desto roligare då att språket bär förbi ämnet och tematiken.

–Dessutom är det ju mer av ett psykologiskt drama som jag hade kunnat förlägga till vilken miljö som helst. Men jag tyckte att det hade ett egenvärde att berätta om den miljön, eftersom jag tillhör den sista generationen som växte upp på mindre lantbruk.

Varför handlar boken så mycket om fågelskådning?

–För runt tio år sedan slog det mig att jag inte visste vad träden, blommorna eller fåglarna hette. Jag hade känt mig så alienerad i min egen uppväxtmiljö att jag hade vänt det där ryggen och flytt till annat, som moppar och sport.

–Jag satte igång ett omfattande självbildningsprojekt och lärde mig det mesta om fåglar. Det sammanföll med att jag började skriva boken. Det kändes naturligt att Klas skulle ha fåglarna som tillflyktsort.

Varför passar fågelskådning i litteraturen?

–Hela fågellivet är en fantastisk bild för människans längtan bort. Längtan att kunna bli fri och flyga har ju funnits med oss i sekler.

Vad gav det dig att skriva den här historien?

–Det fanns en skuldproblematik i att jag själv har vuxit upp på ett jordbruk som jag vände ryggen. Det var inget unikt för mig, det hade delvis med tidens gång att göra. Ingen väntade sig att jag skulle ta över gården. Men ändå, när generationerna har gått och slitit... Det jag kanske i grund och botten vill problematisera är traditionens makt över individen: vad händer med en människa som inte förmår gå den väg hon innerst inne vill utan faller för omgivningens krav?

Kommer du fortsätta skriva om lantbruk?

–Nej, nu är jag färdig med det. Jag har gjort mig fri från skuldens ok.

–På ett rent privat plan har den här boken inneburit att jag kan gå rakryggad genom stan för första gången på tio år. Det handlar om identitet och självrespekt och att göra det som betyder något på djupet, istället för en massa lönearbete som jag höll på att gå in i väggen för. Det högsta man kunde uppnå i mitt universum var att bli författare.

”När det inte fanns mer att ge hade hon rätt att ta livet av sig”

Poet och erotiskt geni är den lockande undertiteln på litteraturprofessor Birgitta Holms monografi om vännen och författaren Rut Hillarp (1914–2003). Rut Hillarp testamenterade hela sitt arkiv, med bland annat dagböcker och fotoalbum, till henne.

–Det var oerhört omtumlande att läsa dagböckerna. Det är en ovanlig typ av dagbok eftersom hon tecknade ned allt precis efter ett händelseförlopp. Att det var så mycket var en överraskning. Och att det dessutom innefattade hela mitt liv!

Hur var det att skriva om en vän?

–När jag väl kom in i materialet kändes det bara självklart. Det var också självklart att biografin skulle bli annorlunda, normbrytande. Jag kunde inte ställa mig själv vid sidan om, den position som jag har i materialet ger boken en relativt egen karaktär.

Du skriver att ni var varandras manusläsare. Hur var det att skriva utan att hon läste?

–Det var bara alldeles förfärligt och det är fortfarande förfärligt.

Vad har hon betytt för dig?

–Nästan allt. Min yttre bana är väldigt formad av Rut, hade jag inte fått henne som svensklärare hade jag nog aldrig ägnat mig åt litteratur. Hennes sinne och blick för litteratur har jag hämtat inspiration ifrån i hela mitt liv.

Hur såg balansen mellan hennes författarliv och erotiken ut?

–Det hänger ihop totalt. Jag vågade mig på den där titeln för att erotiken tog så stor del av hennes liv. Och hon vågar tillmäta erotiken jättestor plats. Den är inspirationskraften bakom den mäktiga lyriken hon skriver.

Du hittade Rut Hillarp när hon hade tagit livet av sig, med en plastpåse över huvudet. Har du bearbetat sorgen efter henne genom boken?

–Det stora såret var inte att hitta henne. Det visste vi alla att det hörde till hennes livshållning, när det inte fanns mer att ge hade hon rätt att ta livet av sig. Men tomheten efter henne var nästan lättare så länge jag skrev, hur färdigbearbetat det är vet jag inte.

”Det finns meningar som bär genom livet, poesins rader kan vara räddare i nöden”

Katarina Frostensons senaste diktsamling, Flodtid, är en avslutning på ett slags trilogi. Som förut vandrar hon runt, storögt, noterar allt omkring sig, bollar upp språket, hittar på nya sätt att använda orden på.

–Jag antecknar mycket, stort som smått, koncentrerat och förstrött när jag är ute och går, på morgonen vid skrivbordet eller innan jag ska sova. Att orka vara uppmärksam är en av förutsättningarna för att kunna skriva. Man samlar och orden söker sina sammanhang.

Det är en hel del samtid i samlingen, varifrån får du dina idéer?

–Tidningsrubriker, notiser, röster i staden eller ur olika medier. Jag skriver ner direkt, eller minns det jag hör och ser. Rösterna dras sedan in i diktens väv av tankar, bilder, röster.

SvD:s recensent kallade Flodtid politisk poesi, håller du med?

–Att skriva är min motståndshandling, att peka på språkets våld, på omänskliga ord och förhållanden. Att tänka kring världen och samtiden. Här finns både vrede och harm, en vilja att säga emot. Som ett motgift vill jag ge språk som andas, jag vill blåsa liv i orden, få dem att röra sig fritt och bli mer levande och påtagliga.

Språket inger tröst i Flodtid, som: ”så länge språket finns finns du”. Hur är din relation till orden och språket?

–Språket stänger till och språket öppnar. Jag ser på det med både fasa och ömhet. Det finns meningar som bär genom livet, poesins rader kan vara räddare i nöden. Men språket kan också bli alldeles ogenomskinligt och hårt, rena våldet. Det är dubbelt, samtidigt.

I år ger ni Nobelpriset till Tomas Tranströmer. Hur ser poesiintresset i Sverige ut?

–Det finns ett verkligt, djupt intresse hos många människor i Sverige, även om det inte avspeglas i försäljningen av böcker. Uppläsningarna gör mycket till, den muntliga poesin har en stark ställning. Det är också viktigt att det finns några poeter som når ut riktigt brett, de banar väg.

”När jag började skriva fanns Salomemyten med någonstans, men absolut inte i förgrunden”

Sorg, ilska och svartsjuka är några ord som kan beskriva Mara Lees senaste roman Salome, som med kraft gestaltar hur det kan vara att stå på gränsen mellan barndomen och vuxenvärlden. I romanens fokus finns 14- åriga Elsa.

–Jag läste franska Mallarmé, om hans lilla prinsessa Salome och hennes högmod, raseri, skönhet och oskuld. Jag blev drabbad av den bilden, Salome framstod så mycket som en tonåring trots Mallarmés höglitterära stil. När jag började skriva fanns Salomemyten med någonstans, men absolut inte i förgrunden.

Uppväxtskildringar om flickor handlar ofta om att skada sig själv inåt. Elsa är mer utåtagerande.

–Ja, jag ville skildra en flicka som riktade saker utåt, med aggressivitet och vad det nu är för känslor som stormar i henne. Hon upptar ett fysiskt rum inte bara i sitt inre, utan även i familjen och bland sina vänner. Det var viktigt att hon skulle få göra det, jag ville inte bara ha mörkret som ett inåtsug. Det har man sett för ofta.

Hur kan du relatera till Elsa?

–Mina tonår är förenade med ganska mycket uppror. Det är lite som Elsa, det utåtagerande var förenat med extrem duktighet. Den kombinationen intresserar mig mer.

Elsa bor i lilla Ormby. Vilken betydelse har det för hur hon mår?

–Det präglar en att växa upp på en plats där anonymitet knappt existerar. Elsa sparkar och slåss för att skapa utrymme. Det var givet att placera henne i en sådan miljö.

Hur hittade du tillbaka till känslan av att vara 14 år? Var det ett problem?

–Inte att hitta tillbaka, men att hantera det. Ska man komma ämnen nära blir det starkt och arbetsamt.

”När jag höll på med Underdog kände jag att det var människor som jag ville träffa igen”

Redan när han började skriva Underdog, genombrottsromanen som gav honom Augustpriset 2001, var Torbjörn Flygt säker på att det skulle bli en uppföljare. I höstas kom Outsider, där man får möta huvudpersonen Johan Kraft tio år senare.

–Jag hade insett av olika skäl att de två böcker som jag skrev före Underdog på flera sätt var förstlingsverk, de hade inga karaktärer att bygga vidare på. När jag höll på med Underdog kände jag att det var människor som jag ville träffa igen.

Hur mycket har familjen Kraft funnits med dig under åren?

–De har alltid funnits där, men jag har funderat på i vilken form jag skulle återgå till dem. Jag har samlat material och så.

Vad slog dig mest av det du berättar om Sverige under den här tiden?

–Det jag inte var beredd på var vilka likheter det finns mellan tidigt 90-tal och nu, med främlingsfientliga krafter som gör sig hörda i debatten igen. Man ska inte dra för många paralleller mellan Ny demokrati och Sverigedemokraterna, men det är ändå en strömning i tiden.

Hur ofta får du frågan om likheterna mellan dig och Johan Kraft?

–Jag får nästan alltid frågan om det är självbiografiskt. Jag svarar bara ”Nä”. Men det har fått mig att fundera. Jag är ju likadan när jag läser en bok av en författare där jag tycker texten ligger nära författarens eget liv, som med Knausgård. Men det viktiga är ju inte hur mycket av författarens liv som finns i texten utan hur mycket av texten jag som läsare själv kan lägga in i mitt liv.

”Det blir en prövning att låta bli Ranelid när han är med i Melodifestivalen”

I 16 år har Jan Berglin gjort sina populära serierutor i SvD. Under åren som gått har de blivit Berglins, Jan Berglin samarbetar numera om både text och bild med hustrun Maria. Trots vassa pennor brukar inte vänner vara rädda för att hamna i parets rutor.

–Fast ibland säger någon: ”Det här får ni inte göra något på!” Men det är oftast så roligt och privat att det inte går att använda. Det måste ju ha allmängiltighet.

Vad brukar ni få för respons?

–Vi får nästan inte veta något. Det är både tråkigt och lugnast så. Om man får veta vad folk tycker är extra roligt finns det risk att man börjar göra sådana saker. Något vi brukar undvika som vi vet är roligt är sex, det är som att sno godis från ett barn.

Hur politiska vågar ni bli?

–Det är väl inte så svårt att gissa vad vi anser om privatiseringsvågen i Sverige... Där har vi varit övertydliga kanske, men i övrigt vill vi inte gå att placera.

Vad kan man inte driva med?

–Charlie Christensen som gör Arne Anka vecklade ut en teori en gång: Man ska undvika de som är stående och de som är liggande. Det är för enkelt och för taskigt. Man ska skjuta på dem i mitten. Han har en poäng.

–Nu kommer det bli en prövning att låta bli Ranelid när han är med i Melodifestivalen. Jag vet inte om det är möjligt.

Hur har 2011 varit för era serier?

–Turbulent, vi har aldrig gjort så mycket om ekonomi som i år. Det är ett bra ämne, ingen kommer undan det.