Librettisten och regissören Claes Fellbom ser en diva, besatt av publikens kärlek, bländad av strålkastarljuset, men också en stenhård affärskvinna driven av begär efter lyx och pengar. Die Leander spelade i filmer som gav verklighetsflykt, eskapism var en del av propagandaminister Goebbels kulturpolitiska strategi.

Claes Fellbom stannar inte vid Zarah, utan vänder blicken ut mot det nazistiska samhällets bödlar, offer och medlöpare. Han ställer individen mot kollektivet, undersöker den enskilda människans val i ett repressivt samhälle och lägger dessutom till ett pussel av kärleksrelationer, skuld och skam, mellan Zarah, Goebbels, Zarahs påkläderska Judith och filmskådespelaren Florian, de senare två fiktiva karaktärer med viss verklighetsbakgrund.

Musiken är helt nykomponerad av Anders Nilsson, som skapat en eklektisk blandning av tidstypisk schlagermelodik från 30- och 40-talen, nazistiska kampsånger, marscher och aggressivt krigshetsande rytmik, tango och operettvalser, fraser som ekar Wagner eller Weill, allt invävt i påträngande, högspänd konstmusik med rötter i tysk senromantik.

Operan har flera kraftfulla körpartier och några masscener som är fragmentariserade till mardrömslika marionettspel. I andra akten spricker tonspråket i fogarna med skeva dissonanser, smärtsamma harmonier, skärande desperation, klezmermusik och judisk bön. Dirigenten Joakim Unander och orkestern lyckas både hålla samman och mejsla ut linjerna i det massiva klangflödet.

Zarah är en kolossal satsning och föreställningen dignar under sina ambitioner. Programmet ser ut som ett gammalt nummer av VeckoJournalen med tjusigt bildmaterial. Sceniskt räds man varken det melodramatiska eller det patetiska, kitsch eller grotesk. Nazismen skildras som perverterad och förvriden, mindre som ideologi och industri.

Goebbels roll bygger till stor del på autentiska texter. Henrik Holmberg gör honom till en förkrympt människa med monumentalt hämndbegär, som vänder sitt självförakt till grandios revanschlust och sjunger med en kallsvettigt blänkande tenor.

Olle Persson gör den vacklande och vanmäktige Florian, lyfter fram hans självförbrännande destruktivitet och låter rösten så vackert uttrycka både hans inre kamp och den kultur som han ser krossas.

Madelaine Wibom sjunger Judith med genomborrande, nervig intensitet, hon blir en centralgestalt med relationer till både Goebbels, Zarah och Florian, tunn och svartklädd, spänd som en stålfjäder.

Nazityskland iscensatte en dramaturgi med hårt regisserade massceremonier, disciplinerade marscher, talkörer och suggestiva ljusspel. På Folkoperans scen antyds det med stöveltramp, fanor och Linus Fellboms effektiva ljussättning. Scenografen Lars Östbergh låter scenen domineras av en enorm trappa, inramad av kala, hårda, smutsgrå väggar som ibland förvandlas till naziestetikens storvulna, funktionalistiska arkitektur.

Det är inte helt oproblematiskt att gestalta Tredje riket på operascenen för en publik som har bilder från dokumentärer, fotografier och filmer på näthinnan. Och det är synd att Zarah stundtals försvinner lite i kulissen, särskilt som Ulrika Tenstam gör henne till en karismatisk personlighet, med ytterligt god hjälp av Camilla Thulins magnifika kreationer.

Det är inte frågan om imitation, Ulrika Tenstam gör Zarah till sin egen karaktär, även om man känner igen de sparsmakade men dramatiska gesterna. Tenstam färgar sin mezzo med mörk lyster, sensualism och kontrollerad men njutningsfull känsloutlevelse.

Hennes Zarah är karriärmissbrukare, för henne är framgången ett rus. Hon är bokstavligen närsynt, ser vad hon vill se. Även när judiska vänner försvinner, bomber faller och det brutala våldet tilltar. Till sist mattas hennes vassa slagfärdighet, samvetet gnager och när Goebbels kräver tyskt medborgarskap packar hon sina väskor.

Det som sedan följde – primadonnans återkomst till Sverige, som syndabock och politiskt förtappad, hennes sceniska come-back och position som gayikon – gestaltas inte i operan. Zarah förblir en gåta, oåtkomlig.