Betyg: 5 av 6

Vem kunde tro att det ur indiebandet First Floor Power skulle växa fram en sångerska som i januari 2010 står på Dramatens scen och tillsammans med Tensta Gospel Choir framför en så briljant cover på Bob Marleys Work att hon nästan golvar den 29 år gamla originalversionen?

I röd dress, omgiven av band och kör i svarta kläder spetsade med vit tyll inleder Wilson konserten med att sjunga The Path som den fullständigt logiska kombinationen av Joni Mitchell och Curtis Mayfield.

Den sex man starka gospelkören, en saxofon och tvärflöjt samt en tongivande percussionist hjälper till att effektivt avväpna den lite för allvarligt pretentiösa läggning som ofta suger hjärtat ur svensk kritikerpop.

Det må visserligen vara effektfullt med konstnärlig kyla i musik, men såväl Fever Ray som El Perro Del Mar, Taken by Trees och Jenny Wilson skulle må bra av att skruva ned Konstfackreglaget en aning ibland. Det blir, enkelt uttryckt, mer levande så och Jenny Wilson har med detta koncept hittat en lysande stig.

När hon trär på sig en svart gitarr liknar hon nästan en Sheila E då hon frontar scenen och sjunger Like a fading rainbow i en variant som först nästan är mer pop än hennes egna original, men som sedan sträcks ut i en instrumental, vänsterskruvad diskoversion som skulle kunna ha varit en Prins Thomas-remix om den bara hade varit sju minuter längre.

När vi här talar disko, bör kanske poängteras, så är det inte Donna Summer som åsyftas, snarare den mutation som växte fram ur den medvetna funken under det tidiga 70-talet, den med gospeln i bakfickan, kanske främst representerad av en sångerska som den lite bortglömda Zulema.

Och det är förstås alldeles ypperligt briljant. I de stunder hon sätter sig ned vid pianot och duellerar med gospelkören liknar hon en svensk Alicia Keys och med rätt låtar lär den stora, internationella karriären inte alls vara särskilt långt bort. Med denna konsert i minnet kommer nästa album från Jenny Wilson vara något att verkligen se fram emot.