Det var gott om folk vid Filharmonikernas säsongsöppning, vilken inledde Sakari Oramos andra period som chefsdirigent. Orkestern har under sommaren bland annat framträtt vid Promskonserterna i London.
I programmet slogs två jubilarer ihop; Totenfeier, ett orkesterstycke av den unge Mahler som sedan bearbetade det till inledningssats i sin andra symfoni, kombinerades med Liszts Faustsymfoni. En uppföljning sker i maj med Liszts Från vaggan till graven och Mahlers andra symfoni.
Att man är i form visades i Totenfeier, men kanske än mer i Faustsymfonin, som legat i träda hos orkestern i 25 år. Gent-emot Mahlers effekter och sötma lät den delvis riktigt nobel i Oramos version med överlag ypperligt orkesterspel.
Faustsymfonin är programmusik inspirerad av Goethes Faust, där första satsen till skillnad från en wienklassicistisk symfoni inte härleds ur inledningstematiken.
Faust karakteriseras med fem kontrasterande teman, det grubblande första formas av överstigande treklanger, en komplett nyhet, vilket orsakade gny vid tidiga uppföranden. Här karakteriserades tvivlet övertygande i spelet.
Den skönt utförda Gretchensatsen kunde accepteras även av Liszthatare, och framfördes ibland separat. Agiterat, precist spel i sats tre, Mefistoteles, där Liszt briljerar med motivbearbetning.
En alternativ, smakfull instrumental avslutning finns, men här hade man valt den pinsamma körversionen med solotenor (fin sång dock av Stockholms studentsångare och Mats Carlsson), tillkomponerad på önskemål av furstinnan Sayn-Wittgenstein.
