Dwight Yoakam är förvisso ett stort namn men han känns inte precis glödhet när Sverige föräras två konserter, en på High Chapparal och en på Cirkus. Det har länge talats om ett nytt album men Yoakam verkar mer upptagen med filmskådespelarkarriären och att sälja djupfrysta kycklingvingar under varumärket Bakersfield Biscuits.

Det brukar vara fullspikat när countrystjärnorna behagar dyka upp men denna kväll blir ståplatsparketten bara halvfylld. Fyra av besökarna har kommit till Djurgården på hästrygg och hästarna står surrade utanför under konserten. En av ryttarna ser ut att vara en fullfjädrad cowboy men annars är det inte så många Stetsonhattar som stör sikten.

Dwight Yoakam har förstås en själv, en gigantisk beige hatt som döljer ansiket och förstärker det anonyma draget i hans neotraditionella country. Inte blir det bättre av att mellansnacket är så sluddrande att man missar en hel del.

Musikaliskt sitter allt som en smäck, countryartister sätter ju en ära i att vara så tajta som det bara går. Yoakam har en stark stämma och är en mästare på att få de där honky tonk-rockiga hicken som avslutar många fraser att framstå som helt naturliga. Kompbandsmusikerna har en medryckande attack i sitt rockigt cowpunkiga sound och klarar dessutom av att bära upp glittriga jackor utan att se löjliga ut. Yoakam själv nöjer sig med ett glittrigt gitarrband och en applikation på baksidan av jeansjackan.

Spännande och mångbottnat är det minst av allt, ibland känns det som att det är samma låt på repeat, men det är ett övertygande hantverk vare sig det handlar om egna låtar eller klassiker som Act naturally eller Ring of fire.

Dwight Yoakam är kvällens dragplåster men både Cookies ’n’ Beans, som inleder kort, och uppvärmaren Laura Bell Bundy är mer underhållande. Med en parallell karriär på Broadway blir Bundys 45 lättsamma minuter raka motsatsen till Yoakams fundamentalism.