Den amerikanske cellisten Yo-Yo Ma gav 2005 en bejublad Nobelkonsert med Filharmonikerna och sin Silk road ensemble. I år Polarpristagare återvände han till ett fullsatt Konserthus som solist i lördagens Polarpriskonsert.
En smula cyniskt kan det hävdas att priser och liknande ofta är till lika mycket för instiftarna och utdelarna som för mottagarna. De förra hoppas på gynnsamma mediaeffekter och att de själva och deras minne ska bada i belöningens strålglans.
Taktiken att ständigt dela ut Polarpriset till välkända tonsättare och artister inom kommersiell och seriös musik har ännu inte ökat prisets prestige och gjort det känt över världen.
Nobelpriset i litteratur däremot har vad Polarpriset eftertraktar, och Svenska Akademien kan obekymrat välja pristagare, om än okända för allmänheten.
Den av utmärkelser överhöljde Yo-Yo Ma frotterar sig med det amerikanska etablissemanget och har exempelvis spelat duett med Condoleezza Rice. Kan det tänkas att en svensk klassisk stjärna skulle musicera med Carl Bildt eller någon annan minister?
Programmet i lördags hade tyngdpunkten efter paus med Edward Elgars cellokonsert, medan första halvan bjöd på klangfulla, välspelade orkesterverk och en kort elegi för cello och orkester. Liksom vid Nobelkonserten 2005 dirigerade Sakari Oramo. Öppningsstycke var Anders Hillborgs ”Exquisite Corps”. Med sin avsaknad av allt vad motstånd heter anknyter det till tidsandan utan att därför falla ned i det rent banala.
John Williams ”Elegy”, där tonsättaren utarbetat ett tema från sin filmmusik, blev ett sensibelt entréstycke för Ma, som uttryckte musikens stämningar med ren och mjuk celloton. Stycket skrevs för några av Williams vänner som förlorat två barn i en olycka.
Betydligt lättviktigare var Heitor Villa-Lobos orkesterstycke ”Chôros nr 6”, byggt på en urban musikstil hos brasilianska gatumusiker. Färgrikt och ibland pikant, men för mondänt.
Synnerligen givande blev Elgars cellokonsert, där kontrasterna togs ut rejält. Excellent orkesterspel med skirt lyriska klanger, och i solostämman utvecklade Ma en värld av nyanser, med exempelvis lidelse utan svulstighet i Lentodelen. Exalterad tog han musikerna kring pulten i hand, och publiken reste sig, vilket kändes självklart. Känslorna dämpades med det melankoliska extranumret ”Appalachian Waltz” för solocello.
