Från den nedtonade inledningen med One sunday morning till den mycket rock'n'rolliga bärsärkagången i slutet följer den Chicagobaserade gruppen en manual de själva varit med om att skriva.

Dramaturgin är noga genomtänkt och dynamiken sitter på plats när man låter finstämd altcountry dränkas i rockigt oväsen på hög friform-nivå. Det som förut var märkligt och avantgardistiskt är idag vedertagen rockestetik och något som en stor publik kan ta till sig.

Jeff Tweedy, i en söt hatt, är så säker på lojaliteten hos den stora publiken att han kan vänta till mitten av konserten med att överhuvudtaget vända sig till den. Precis innan Impossible Germany vinkar han lite försiktigt.

Efteråt säger han att vi är ”exemplariska” i vårt sätt att på ett kontemplativt sätt ta emot musiken. ”Det är så vi också är när vi går på konsert”, påstår han.

Precis som vid förra besöket i Stockholm, på Cirkus i maj 2010, blir Impossible Germany till konsertens höjdpunkt. Det är ju här som countryrocken och västkustrocken förenas i ljuv harmoni när Nels Cline lyfter gruppen, oss i publiken och hela Annexet till en gudomlig nivå med ett långt underbart solo som placerar honom bredvid de största gitarrgudarna.

När Jeff Tweedy och Pat Sansone kommer in och lyfter det hela ytterligare med ett unisont gitarr-riffande, påhejade av Mikael Jorgensens klaviaturer, Glenn Kotches trummor och John Stirratts bas, är det inget annat än rockmusikalisk perfektion.

Fast ändå, trots att Wilco gör allt rätt och får högsta betyg, är konserten mest av allt ett enda långt bekräftande av det vi redan vet. De har låtarna, de vet hur man ska framföra dem och Jeff Tweedy har en John Lennon-röst som binder ihop de disparata delarna.

Frågan nu är hur de ska ta sig upp till nästa nivå. Det kanske vi får reda på i sommar då de kommer tillbaka för ett framträdande på Way Out West i Göteborg.