Betyg: 3 av 6
Mikael Wiehe har aldrig hymlat med sina åsikter och avsikter. Varken på det proggiga 70-talet eller idag. Ungefär mitt i konserten deklamerar han således att vårens turnévända görs med syftet att ”störta den borgerliga regeringen”.
Lite senare, när den långfilmslånga konserten närmar sig sitt slut, presenterar han Ta det tillbaka!, titelspåret från det senaste albumet, som ”det närmaste jag kommit en valsång” och att han ”kommer att spela den fram till 18 september”.
Naturligtvis möts han av stormande applåder. Det är ju en sådan konsert. Ett möte där inga själar behöver vinnas och åsikter, värderingar och skämt endast behöver antydas för att gå hem helt och fullt.
Efter det förra albumet och turnén, som handlade om något så privat som en inställd skilsmässa, är det alltså agitatorn Mikael Wiehe som klivit ut på scenen igen. Som den rutinerade estradör han är balanserar han skickligt mellan konsert och valmöte, mellan allvar och humor.
Svagheten ligger i att den politiska agendan, att störta regeringen alltså, inte känns särskilt konstruktiv; om de rödgröna sägs absolut ingenting, ändå är det deras ärende han i praktiken går.
Sångerna, som låter som de alltid gjort, är ungefär lika viktiga som berättandet, ståuppandet och agiterandet. Så har det varit ända sedan arbetsmyran Wiehe på egen hand började resa landet runt på en never ending tour.
Att agitationen präglas av en svartvit retorik som inte känns riktigt kompatibel med samtiden tycks inte bekymra honom det minsta. Inte så länge publiken kommer till konserterna och köper hans skivor.
