Tredje och avslutande dagen på Skeppsholmen präglas av kontraster. Hårt kontrasteras mot mjukt, luftigt mot stabbigt. Ibland hittas skillnaden mellan artisterna, det är exemplevis inte mycket som förenar Buffy Sainte-Marie och Björk, ibland under ett och samma framträdande, som när Fatoumata Diawara går från mjuk singersongwriter-pop till extatisk utlevelse. Eller som när Björk kontrasterar änglalik körsång mot vulkanutbrott och basbultande rave-techno.

Det är nog där man måste börja. Med Björk. Den isländska popavantgardisten har ju en fenomenal förmåga att få med en stor publik ut i en musikalisk terräng som kan vara nog så svårforcerad.

Spelningen på Skeppsholmen är centrerad kring Biophilia. Ett album som genom låtar och appar gestaltar Björks fascination för naturvetenskaperna. Assisterad av en slagverkare, en man som sköter elektroniken och den isländska kören Graduale Nobili ges full rättvisa åt sånger som förenar det atonala med det melodiska, det stillastående med det rörliga.

Med tre bildskärmar är stor vikt lagd vid det visuella. Körsångerskorna har glittriga kreationer i guld, rött och blått och Björk själv ser ut att ha ett garnnystan på huvudet och en orange- och blåstrimmig peruk över kroppen. När den isländska vulkanen Eyjafjallajökull ska hyllas går alla på scen bananas och pyrotekniken flödar.

Även om Björk var självskriven som sista akt skulle man gärna ha sett Anna von Hausswolff där. Hennes gotiskt mässande rock är ju betsad i mörka toner och borde ha sparats till dess att sommarskymningen lagt sig.

Hur som helst är det en fantastisk spelning. Anna von Hausswolff är rättmätigt hyllad för albumet Ceremony och trots att hon ersatt den kyrkorgel som präglar albumet med en elektronisk klaviatur får hon till den ödesmättat sakrala karaktären. Det ekar av 70-talets progressiva rock och tung dronerock – och det är omöjligt att inte tänka på Philip Glass i de upprepade melodiska figurerna och Kate Bush i det vokala – men det är samtidigt musik som trampar upp sin egen stig.

Jämförda med Anna von Hausswolff och Björk framstår Fatoumata Diawara, Iamamiwhoami och Buffy Sainte-Marie som bleka. Med all respekt för den sistnämndas betydelse för protestsången under 60-talet och hennes livslånga engagemang för indianernas rättigheter är det ett ganska hemskt framträdande. Med ett band som ser ut att helst spela skatepunk blir det stabbig rock av det mesta.

Fatoumata Diawara har även hon ett band som kan diskuteras. Fast här ligger problemet i musikernas anonymt afrofunkiga spelstil som effektivt döljer Diawaras personlighet.

Anonymitet präglar även det internethajpade Iamamiwhoami. En anonymitet avsedd att mystifiera med musiker klädda i vitt, som travjockeyer, och sångerskan Jonna Lee i vit kroppsstrumpa. Musikaliskt är det tämligen ordinär electropop.