Betyg: 5 av 6
Många technopurister skulle nog mörka ett sådant ursprung bakom avledande halvsanningar, men franske Pascal Arbez berättar gladeligen om hur han
inspirerats av ungefär lika delar Jean Michel-Jarre och den centraleuropeiska syntetdiskon som 1989 hjapades som New Beat.
Resulterande Vitalic är förstås ett genialiskt recept för Stockholms electroscen, detta melodiösa men samtidigt hårt dansanta gränsland där järnridån mellan techno- och popfolket är ett minne blott. Ett fullpackat
Marie Laveau under electroflagg som fullständigt ger sig hän till ett stundtals ganska ortodoxt technoset är på många sätt det ultimata beviset för att denna dansmusikens Perestrojka har begåvat scenen med nytändning snararare än urvattning.
Vitalic på scenen är bara en flintskallig silhuett och tillhörande laptop, men från första ton laddar han publiken med den där snudd på religiösa elektriciteten som alltid bör vara technons interaktiva ryggrad. Han har inte ett bagage fullt av hits, något som i dessa sammanhang faktiskt är befriande skönt och dessutom räddar det hela från att bli en poporienterad Daft Punk-cirkus där dansgolvet transformeras till en imaginär hoppborg. Men ändå, det är svårt att inte tumma på gravitationens regler när han dundrar
igång singeln My friend Dario. Lasern snurrar, scenen flimrar stroboskopiskt, armar sträcks upp i luften och det känns som att vara förflyttad till housemusikens barnkammare. Resten är förstås bara en
promenadseger.
