I Åsa Kalmérs uppsättning av Den inbillningssjuke ligger fokus på vår tids upptagenhet av kroppen. På Göteborgs stadsteaters stora scen finns skådespelarna framför ridån när publiken kommer in. Mot bakgrund av röntgenbilder av skelettdelar tänjer de, skakar och sträcker ut sig.

I rollen som Argan påkallar Fredrik Gunnarson publikens uppmärksamhet och ringer hjälplöst efter tjänsteflickan medan det stora leendet avslöjar hur nöjd han är med läkarnas omsorger.

Självupptagenheten och ängsligheten kring kroppen ackompanjeras av ett sexuellt utspel. Det pyser begär ur tjänsteflickan Toinette, dottern Angélique och hustrun Béline. För dessa kvinnoroller innebär den utagerande aptiten att de blir något mer än de blickfång med djupa urringningar som de vanligen brukar vara i Molièreuppsättningar. De tar mer aktivt plats.

Skådespelarstilen är teatralt melodramatisk. Med stora gester och runt uppspärrade ögon görs rollfigurerna till bisarra pappersdockor. Men spelstilen är heterogen. Fredrik Gunnarson och Sven-Åke Gustavsson (som brodern Béralde) ligger betydligt närmre komedins bekanta typgalleri.

Skådespelarna håller ett högt tempo och förmedlar spelglädje i denna fysiskt krävande uppsättning. Gunnarson gör Argan till en korsning mellan charmig pojke och tyrann men figuren blir snarare ett nav som händelserna kretsar kring än ett komiskt paradnummer.

Carina Bobergs Béline är svajigt dekadent och Malin Cederbladhs Toinette mer handgripligt våldsam än rapp i käften. Emelie Jonssons Angélique rör sig svepande, samtidigt skruvad och ljuv.

I operascenen ger Jonsson och Eric Ericson (som Cléante) prov på både röstresurser och komisk ådra. Joaquin Nabi Olsson gör den unge läkaren Diafoirus till en man som kroppsligen och mentalt är en fara för sig själv och andra.

Uppsättningen är visuellt imponerande med scenografi och en detaljrikt raffinerad kostym, allt i stiliserat vitt och svart. Här finns spisar med pysande grytor och vita lakan som väller ut över golvet ur tvättmaskiner.

Det stiliserade rörelsemönstret och skådespelarnas grupperingar bidrar till det visuella intrycket men ger också en livlöshet på ett annat plan.

Det finns inte plats för den ögonblickskonst och den komedins livsluft som tajming i agerandet är. Att Toinettes position som antagonist är dämpad, liksom att driften med läkarvetenskapen inte får någon funktion, har också del i att det dramaturgiska maskineriet går trögt.

Den inbillade sjuke blev Molières sista pjäs och död. Under den fjärde föreställningen, i rollen som Argan kollapsade han. Det är en ironi som utnyttjas.

I slutet sitter ensemblen runt hypokondrikerns livlösa kropp. Det riktar retrospektivt ljuset mot de glimtvisa scener som visar Argans dödsångest och sätter citationstecken runt benämningen komedi.