Betyg: 4 av 6
Antagligen beror det delvis på Michael Jacksons plötsliga frånfälle, ty stämningen känns tätare än vanligt då det vankas en livs levande, och uppenbarligen även dödlig, popikon. Medelåldern på Madonnas 60 000 fans som letat sig in på lördagens Ullevi bör ligga någonstans strax över 30, somliga piffade efter ikonens kråsfyllda 80-tals-period. Och när mörkret sänker sig över stadion kommer hon äntligen fram, sittande i glittrande svart dräkt och höga stövlar på en M-formad tron, flankerad av två gigantiska och rosaflammande M. Inledande Candyshop är kanske inte den ultimata öppningen, men det är förstås fullt i enlighet med Madonnas iver att alltid låta senaste albumet komma i första hand.
Rekvisitan är väl tilltagen och innehåller allt från gigantiska bildskärmar där Pharell Williams och Kanye West flimrar förbi, till en tvättäkta och antik rolls royce samt en cylinderhatt. Trots detta är det ändå först i fjärde spåret som konsertglöden börjar ta sig, och det är en uppdaterad version av Vogue som agerar blåsbälg. Versionen är dock inte klockren, det låter lite styltigt ända tills några aggressiva housepianon får Ullevi att flamma upp. Konserten är uppdelad i fyra olika partier som skiljs åt av kostymbyten och videovisningar och den första delen, kallad pimp, är faktiskt slut redan här.
Det andra partiet visar sig vara det bästa då fokus ligger på hennes tidiga 80-talseperiod och påminner om den där videon hon spelade in på den underjordiska diskoklubben Paradise Garage under hösten 1982. På bildskärmarna visas dansande Keith Haring-figurer och i kort röd kjol med knähöga svarta tubsockor inleder Madonna sektionen med Into the groove. Efterföljande Holiday är snudd på magisk, att se henne framföra den live är för 60- och 70-talister troligtvis jämförbart med att 40-talisten skulle få höra Jailhouse rock framförd av The King. Och den efterföljande sviten understryker detta faktum med en Michael Jackson-hyllning som mynnar ut i en Dress you up som kvällen till ära lånar en hel massa gitarriff från The Knacks My sharona.
Tredje partiet är konsertens svagaste där en klassiker som La isla bonita drunkar i ett etnohav som stundtals för tankarna till merparten av den nuvarande eurovisionschlagerfestivalens bidrag. Här hade hon i stället kunnat bjuda på exempelvis Papa don´t preach, Live to tell eller Like a virgin, tre spår som tyvärr aldrig dyker upp under kvällen. Om publiken vill höra centraleuropeisk folkmusik så finns det säkerligen bättre alternativ än att gå på Madonna-konsert.
Det avslutande partiet är sedan Madonnas megarave, på gott och ont. Visst, det är festligt värre när diskon spänner musklerna, men när den pompösa Like a prayer balanserar på randen till larvig trance skulle man nästan kunna muttra något om hädelse. Finalduon Ray of light och Give it to me är så späckade med rave-pump att de nästan spricker, men visst dunkar ändå hjärtat lite extra när det är självaste Madonna som bokstavligt talar får Ullevi att knaka och kränga uti sommarnatten.
