Vilken traumatik! Staffan Westerberg har plockat fram pannkakan igen. Och han hävdar ännu envist att jorden är platt. Han står där och tittar på publiken med en min som blandar beskyddarlust och djävulsgift. Han är ju en hel gerilla som år efter år proppat barnaöron fulla av bedrägeri och fantasi. Han bär en tröja där det står 68 med glittersiffror. Ty han tillhör numera geriatriska avdelningen 68. Ännu känner han smaken av Det Stora Revoltåret: ”munnen smakar smörkola, det är gammalt spott av 68-modell”, säger han den spjuvern.

Staffan Westerberg har intagit Brunnsgatan Fyra med scenshowen Vilse i pannkakan 2002. Han har som uttalad avsikt att förstöra våra vuxna liv också. Och att rapportera vad som timat haver i pannkakan sedan sist. Pojken Vilse vandrar ännu på pannkakiska stigar som vilken klassisk sagopojk som helst - på jakt efter äventyret, insikter och medmänniskornas tröst och stöd. Hukandes under herr Storpotäten och dennes makthungriga grötmynderi. Flickan Vilja väntar ännu vid kojan. Pojken Trashanken drömmer ännu om att laga sin båt Trasigheten för att segla mot Horisonten. Älgen Laban lutar sig rart mot sin moder trädet. Det är sig likt, fast den här gången är det en åldrad Staffan som använder sin fantasi och sina figurer för att filosofera, inte om livsresan utan om den till döden. ”Jag undrar om det gör ont att dö. Jag undrar om död är som snö. Jag undrar om man hör när man dör.”

Han sjunger ”har du sett herr Eternell, bort vid Landstingsbacken”, stående framför en egenhändigt ritad fond där en pannkaka svävar som ett ufo över landskapet. Han säger: Björne - nej. Och jävla Harry Potter. Staffan Westerberg är mannen som med sin egen person som exempel säger: fantasin existerar och du kan bli vem du vill, alla underliga har en plats, alla kan skapa en egen poetisk rymd av sitt liv - att vara som eljest går bra. Nånstans där bland alla liv och roller står en saga just du är värd och väntar.

Nu vill han hjälpa oss med det där med döden. Och räcka ut tungan. Han läser dikter av själsbrodern Werner Aspenström och berättar om isranunkeln som väntar på våren med sin djupfrysta blomma under snön. Han anförtror oss att han tror att döden är som en gammal hemvärnsfilt, luktar mögel och sorg. Han rör sig obesvärat i den värld han skapat själv och med vilken han givit barn mått och steg, dikt och kobajssånger.

Musikerna Peder Ernerot och Gustave Lund, delar av före detta Just D, agerar med slevar framför ansiktet som masker, och spelar piano och lock, sand mot burk och leksaksbrandbil.
Så tar han oss vid hoven, clownen Rudolf med röda mulen, och leder oss mot geriatriska kliniken på väg mot slutstationen. Ja, livet är en smet. Och döden ännu en saga. Antingen älskar man Staffan Westerberg besinningslöst, eller så låter man bli. Putt, putt - skyll er själva, vilket som