Klaustrofobin kryper under huden på repetitionerna av Bländverk på Teater Giljotins scen i Vasastan i Stockholm. Skådespeleriet är tätt och skälvande.

De tre skådespelarna i sitt vita puder och rödkantade ögon ser nästan ut som levande döda. Fast det där sista kan vara en rejäl feltolkning. Kanske är de bara trötta efter sju veckors repetitioner.

– Dom döda är inte farliga. Dom är döda, säger Walter (Staffan Westerberg) på den lilla scenen som andas 1970-tal med bruna stolar och bord och brungult kylskåp.

– Kom, lockar Julia (Anna Wallander).

– Jag föredrar er köttgryta.

Det var skådespelaren Anna Wallander som efter att hon läste över 70 pjäser i höstas, ”det finns ju så få bra”, föreslog regissören ­Rickard Günther att de skulle sätta­ upp Marius von Mayenburgs Bländverk. Hon var sedan tidigare förtjust i den framstående tyske­ dramatikern, vars Eld­ansiktet sattes upp på Stockholms stads­teater 2002 och Det kalla barnet på Dramaten året efter.

– Han kommenterar samtiden på ett intressant, eget språk. Och man kan bli oerhört känslomässigt berörd av texten trots att den är så konstruerad, säger Anna Wallander.

När Julia börjar arbeta som hemhjälp hos Walter upptäcker hon snart att han har en del udda drag. Han äter köttgryta varje kväll, har murat för fönstren och bor ihop med sin fru, trots att hon är död. Och någonstans ifrån hörs ett barnskrik.

– Min fru var ingen lycklig människa. Vackert ansikte, men bakom det inget annat än kall förtvivlan, säger Walter (Staffan Westerberg) medan en speldosa plingar metalliskt i bakgrunden.

Walter klär sig dessutom i hustruns gamla kläder. Plötsligt har Staffan Westerberg trätt på sig en rödblommig klänning över sin gråa kofta och byxor.

Även Julia är gåtfull. Då och då ringer den svarta telefonen i hörnet av scenen och hon viskar hetsigt.

Bländverk är ingen lättfångad pjäs.

– Man leker med olika roller och går in i olika tider. Det är väldigt teatralt på det sättet. Jag är trött på att få allt skrivet på ­näsan, det får man verkligen inte här, ­säger Monica Stenbeck som spelar Walters hustru.

Eller som Staffan Westerberg uttrycker det med ett snett leende­ när han i lunchpausen har bytt den blommiga klänningen mot grå t-shirt och svart fleecejacka:

– Det känns skönt att låtsas vara begriplig även om man inte begriper ett jäkla dugg. Det tycker jag är teater.

Staffan Westerberg, för evigt förknippad med kultbarnprogrammet Vilse i pannkakan, sa ja till rollen för chansen att få jobba på ett annat sätt än han brukar.

– Mayenburg är inte min värld. Jag brukar ju bara vara Staaaaffan Westerberg, säger han och slår ut med armarna och låter just som... Staffan Westerberg.

Anna Wallander tycker att ­Marius von Mayenburg och många andra tyska författare är fascinerande och roliga för att de ofta ”försvarar sig” mot regissörerna.

– Som Elfriede Jelinek. Hon skriver inga egentliga roller utan bara textmassor. Man kan klippa ut rader eller flytta om, men hennes kvalitet går inte att ta bort. Marius von Mayenburg gör precis tvärtom. Han skriver väldigt exakt, men trots att vi gjort om den ganska mycket är ande­meningen densamma. Det går inte att destruera innehållet.

Bländverk har jämförts med ett Hitchcockdrama. Bara det att ­någon bor ihop med sin fru trots att hon har tagit livet av sig är väl en aning kusligt. Och det förstärks ytterligare i Giljotins uppsättning, bland annat med vad som ibland påminner om ”snart händer något fruktansvärt-­musik” i skräckfilmer.

– Det är ju ett thrillerdrama. Men man kan säga skräckfilm, inte skräckteater. Det går inte att skapa skräck på scen, säger regissören Rickard Günther något motsägelsefullt.

– Men det är skrämmande. All olycka som de drabbas av och är orsak till är skrämmande.

Även om de alla påpekar att det är knepigt att säga vad pjäsen handlar om bär de givetvis ändå på var sin uppfattning. För Rickard Günther har motivet varit ­ensamhet.

– Men jag har sagt att de tre skådespelarna ska ha tre olika handlingar. Och då menar jag inte tre pjäser utan de ska ha tre handlingar och så möts de i det här rummet, säger han och tittar sig omkring i halvmörkret på scenen där vi sitter.

Och det har de. Anna Wallander upplever att dramat skildrar det instängda barnet i oss. Staffan Westerberg poetiskt: ”Instängdhet, oförmåga och kraschade, igenmurade liv. Och hat, men bakom det längtan.”

– Hat? Så har inte jag tänkt. Fast visst, ensamhet men också en ­vilja till förändring, säger Monica Stenbeck.

Rickard Günther tycker hur som helst att det är en ”fruktansvärt svår” pjäs att sätta upp, det är rent av en av de mer utmanande han har gett sig på.

– Jag har haft svårt för abstraktion på scenen. Det var något jag höll på med när jag var ung. Så det här känns lite som att komma tillbaka, dessutom till en fri grupp igen efter flera uppsättningar på Stockholms stadsteater.

– Bländverk är också så resonerande och man förklarar saker. Det är svårt att iscensätta levande.­ Jag har gått på min konstnärliga intuition och ibland är den träffsäker och ibland fullständigt hopplös. Men jag skulle aldrig ha kunnat göra det här utan de tre fantastiska skådespelarna.

Skådespelarna i sin tur lovordar Rickard Günther. Han är bäst, säger Anna Wallander, som liksom Monica Stenbeck, medverkade i hans hyllade uppsättning av Elfriede Jelineks Prinsessdramer på Teater Galeasen.

– Det är inte enkelt eller smärtfritt. Men han är oerhört intuitiv och inte bekväm. Och så är det skönt med regissörer som man inte redan innan vet vad de ska säga. Det är mer: ”Shit, kan man tänka så!”, säger hon och konstaterar i nästa andetag att det är tur att de är tre som delar på pjäsens tunga psykiska börda.

Staffan Westerberg nickar och avslöjar att han aldrig har varit med om en så intensiv teaterperiod.

– Rickards arbetsmetod innebär ett ständigt sökande. Det är ett krävande – och ibland sorgesamt – arbete eftersom det är en så märklig pjäs.

– Jag spelar ju inte Vilse i pannkakan här precis.

De skrattar stort och Monica Stenbeck fyller i:

– Nä, det är mer Vilse i Mayenburg-land.