I Sverige sitter några tusen människor i förvar, bland dem många barn. De är inga brottslingar men ändå frihetsberövade. Johannes Anyurus och Aleksander Motturis pjäs Förvaret har urpremiär på Nya Studion. Den ger inblick i skeenden som pågår här och just nu, och som löser upp bilden av Sverige som ett humanitärt och rättsäkert land.

Förvaret utspelar sig på en anläggning där asylsökande sitter förvarstagna. Vi möter den förälskade Karim, den argumenterande Aleksej, språkundersökande Sarah och ordlösa Fatima. Alla väntar de på att deras öden ska avgöras. Tre anställda visar prov på skilda förhållningssätt till sitt arbete och olika tankar om asylpolitik.

Pjästexten är ett collage av sakprosa, bland annat från utlänningslagen, vardagsrealistiska partier och en sönderbrytande poetisk språkmaterialism. I inledningen vrider och vänder skådespelarna på ordet utlänning tills det känns främmande och absurt. Texten är ordtät och ger inte mycket plats för kropp och agerande. Den är snarare uppbyggd kring monologer än på dialog, där karaktärer sätts i spel med varandra.

I Henrik Dahls regi visas situationer från förvaringsanstalten i en episodisk dramaturgi. Personerna är representerande typer som vänder sig ut mot publiken. De medverkar i en komposition, i vilken Clive Leavers scenografi och Carina Perssons ljussättning är centrala poetiska komponenter. Agerandet sker ibland i två smala kantställda lådor, klädda med genomskinlig tjock plast, som förvrängande glas. Fyrkantsformen plockas upp i tv-apparater som de förvarade fördriver sina dagar framför. En stor ljussatt kvadrat blir bland annat ett pingisbord och taket på en bur med galler av ljusstrålar. Ett kallt grönt ljus tillsammans med Dror Feilers skärande disharmonier bidrar till stämningen.

Mångordigheten, scenografi och ljussättning ställer sig framför skådespeleriet och skymmer människoödena och relationerna, men stundtals glimrar det till: Sergej Merkusjev i rollen som Aleksej ger prov på sin skicklighet när han återger en händelse på ryska. Jag förstår inte ett ord, men ändå är det en stark berättelse. Kvar i medvetandet dröjer sig också Mattias Nordkvists monolog, som ”fångvaktaren” Thomas. Allt mer frustrerat talar han om följderna för den svenska idyllen av öppnare nationsgränser och av att alla människor skulle betraktas som legala.

Förvaret synliggör förhållanden som många nog inte riktigt förstått vidden av och tar tydlig politisk ställning. Det är roligt med nya ansikten och andra språk än svenska på scenen, liksom tillgängligheten för en icke-svensktalande publik genom tolkning. Förvaret är på så vis en viktig uppsättning, men den lyckas inte riktigt engagera.