Den allvarsamma leken är en litterär ungdomskärlek för många av oss. Hjalmar Söderberg skriver om en längtan som ännu är ung, om ett begär som forsar under konventioner och regler men också om kärleken som maktutövning, karriärism och positioneringsyta. Många har som Arvid Stjärnblom säkert stått på Johannes kyrkogård och funderat över vilka som var Lydia Stilles upplysta fönster.

Filmaren Daniel Lind Lagerlöf gör nu en scenisk tolkning av den välkända romanen på Stockholms stadsteater. Han väljer helt bort Stockholmsskildringen och stämningsmåleriet och skapar en uppsättning som leker med en modernism som från 1970-talet – ett slags hyllning till Per Verner-Carlson och Lennart Mörck.

Scenografen Charles Koroly har ställt en sliten för från en båt på scenen och detta träskelett bildar kyrkovalv, fönstersmygar och parkbänkar. Belysningen silas genom vattrat glas. Arvid och Lydia kliver in på scenen med ansikten vita av smink. Här ska lekas teater.

Greppet gör att själva förälskelsen blir distanserad, ibland är regin närmast ironisk. Här står inte den stora passionen och bultar, istället är det som om Lind Lagerlöf vill göra en moralitet om spelreglerna för manlig och kvinnlig kärlek. På ett plan är teaterversionen ett monodrama där Arvid är berättaren och den som har tolkningsföreträdet. När Lydia agerar på samma sätt som han själv blir hon beskylld för att vara lösaktig. Arvid tänker, lider och älskar – problemet är att Lydia också gör det. Det är en smart och tyvärr ännu aktuell tolkning – synd bara att Dagmar, gift med Arvid, spelas så fjollig. Möjligen vill regin visa vilka strategier hon tvingas till men hon framstår ändå som dumslug.

Tolkningen är intressant även om man kan diskutera hur läsarten förhåller sig till en mainstreamformad modernism och hur den abstrakta dekoren relaterar till handlingen.

Huvudsaken är dock att uppsättningen är så särdeles välspelad. Spelet mellan Gustaf Skarsgård och Livia Millhagen är ett härligt laddat kraftfält. Lind Lagerlöf skapar intima scener genom att ställa kontrahenterna på var sin sida av scenen för att tvinga dem att höja speltemperaturen och viljan att nå varandra – och det lyckas.

Gustaf Skarsgård är alldeles briljant som Arvid som inbillar sig att han aldrig väljer utan bara ställs inför ultimatum, kraftfull och löjlig på en gång. Livia Millhagen är suverän som Lydia som försöker säkra sin ställning och ändå vara sig själv och samtidigt underdånigt kvinnlig.

Hela ensemblen är utmärkt även om man kan diskutera det sätt på vilket regin framställer Dagmar, spelad av Liv Mjönes.

Den allvarsamma leken blir verkligen såväl tragedi som lek och framförallt en vidunderligt skickligt spelad pjäs om villkoren för begär och kärlek, då och nu.