Västanå Teater har förmånen att få använda en av Sveriges mest vackra spelplatser, den gamla ladan vid Rottneros – en gigantisk träkonstruktion vid Fryken som påminner om en uppochnedvänd ark, redo att forsla publiken genom tid och rum. För året är byggnaden omgjord till antydd elisabetansk teater eftersom man spelar En midsommarnattsdröm, denna hyllning till natten och skogen som spelplats för kättjan. Det existerar ju en faktisk korrespondens mellan det svenska midsommarfirandet och Shakespeares hyllning till kärlek och uppror som gör stycket idealiskt som svensk sommarteater.

Regissören Leif Stinnerbom har förlagt handlingen till svenskt 1000-tal. Kung Olof tillfångatar sköldmön Hervor och kristet bröllop ska stånda. Festen fördunklas dock av att biskop Sigfrid vill tvinga sin dotter att gifta sig med en yngling hon inte älskar. Istället rymmer hon, fästmannen och ett annat ung par till skogs – där ännu asagudarna Frej och Freja och deras alver regerar. Regin framställer kristendomen som på en gång brutalt maktlysten och patriarkal. Den fria kärleken fungerar här som en motpol vilken rymmer en sann jämlikhet där kön och ställning är oväsentliga.

Stinnerbom förlägger sin tolkning till flera helt olika stilnivåer; den strängt kristna står mot den lekfulla, hedniskt hedonistiska som rent bildmässigt för tankarna till tidigt 1900-tal. Alverna blir en rätt anonym grön röra som gestaltar skogen själv. Den hantverkartrupp som ska uppföra ett skådespel vid bröllopet är här clowner, med direkt inspiration från Mario Gonzales och gruppen 123 Schtunk. Per Sörberg leder kvartetten jönsar med anarkistisk hand. Komedianterna är våra samtida, tjafsar och interagerar så det står härliga till och är obetalbart roliga.

Västanå brukar alltid genomföra sin iscensättningen som helgjutna versioner av asiatisk teater kombinerad med svensk folkmusik och -dräkter. Den här gången bryter Stinnerbom med det homogena. Visst står uppsättningen på en stadig grund av moderniserad spelmansmusik, den här gången med mycket slagverk, och visst slåss ungdomarna för sin kärlek med upphöjd kinesisk precision – ändå blir själva brotten mot det helgjutna en tydlig poäng. Särskilt när clownerna vänligt men uppenbart parodierar den sedvanliga spelstilen.

Hantverkarscenerna är ljuvligt knäppa och skapar en euforisk publikkontakt men det sker på bekostnad av Frej och Frejas och deras vän Puck – här omdöpt till Puke – som blir något anonyma. Deras funktion blir främst att som en gemensam kropp gestalta en natt av drifter men deras lyriska sida förminskas drastiskt. Rune Temtes Puck/Puke är lång och ståtlig men blir ändå mer statist än en anarkistisk princip.

Västanås En midsommarnattsdröm är på flera sätt intelligent mångbottnad, den kritiserar obönhörligt en rigid, kvinnofientlig kristendom och den hyllar dårskapen och kärleken som demokratiska projekt. Leif Stinnerbom tolkar djärvt Frej och Frejas värld till en panteistisk hyllning till naturen som jämlik andlighet – och dessutom låter han clownerna parodiera den grund på vilken Västanå vilar. Uppsättningen är ett nystan med sympatiskt många trådar men också en laterna magica som generar en ofta vidunderlig och sevärd saga om sprickor, kollisioner och älskog.