August Strindberg skriver dagbok åren 1896–1908 – en ockult sådan där han vill skildra och samla alla mystiska tecken från makterna. Det blir så småningom en mäktig text: en gudom kommunicerar med August via spelkort på gatan och oljud ur väggarna. Han söker naivt en absolut mening.

Ockulta dagboken är storartad, lätt manisk fantasi kombinerad med förmågan att dikta bilder. Den är ett laboratorium där han kastar ner infall, idéer och framtrampad poesi från dagliga promenader. Iakttagelser blir trådar till det han väver samman som Litteratur. Texten blir en plats för naken intimitet.

Ole Anders Tandberg har ur mängden av geniala underligheter klippt ihop en beskrivning av ett äktenskap. Han gör Harriet Bosses väsen till centralaxel, hon som ska bli hustru nummer tre efter det berömda frieriet: Vill fröken ha ett litet barn med mig?

Scenbilden är enkel, svarta väggar med kritteckningar av drömbilder och eksemspruckna händer. Runt en rosaklädd, glad Harriet rör sig fem Augustar, unga och gamla. Under inledningsscenen bär alla blå mustasch. Var och en av dessa figurer fångar en aspekt av monumentet.

Michael Jonsson gör August som en romantisk, häftig Byrongestalt. Sven Ahlström är möjligen mest porträttlik och laddad med vass energi och ett omfångsrikt känsloregister. Robert Panzenböck tar fram en lågmäld känslighet medan Åke Lundquist gör August spröd och känslosam. Samuel Fröler förser honom med yvigt fysiskt scenspråk och viss gapighet.

Den pjäs Tandberg satt samman handlar mycket om sexualitet vilken Strindberg ser som något ont. Jobbigt och kletigt kroppsligt. Han är mycket luthersk och kastas mellan begär och viljan att försaka. Harriet ser han som en blandning av flicka och madonnagestalt – till skillnad från alla jobbiga vuxna kvinnor. Fast han har problem med Harriet också: hvarför vill Du icke vara den jag diktat dig till?

Ockulta dagboken, scenversionen, låter ett helt diktarliv eka genom sina rader och sin mix av inbillningar och konspirationsteorier. Världen luktar selleri, hundar skäller genom nätterna och fula kärringar väser. Livet är en skärseld, menar Strindberg, särskilt efter att Harriet begärt skilsmässa.

Till stor del handlar stycket om hur den före detta hustrun telepatiskt uppsöker maken och förför honom sexuellt, flera gånger per natt. Möjligen beror allt på att magcancern börjat äta August och att han misstar smärtan för vass njutning.

Ockulta dagboken låter oss skratta åt August men också lida med honom. Han är kung över sitt skrivbord men ensam. Livet är ett spindelnät som håller honom fången och dagboken ett sätt att formulera medvetna och omedvetna strategier att överleva och att skydda sig – ungefär som Lars Norén.

Tandberg skapar en intelligent och lekfull iscensättning, en snabb färd genom ett strindbergskt universum som ändå mot slutet tappar något av sin energi. Så överskrider också uppsättningen med en halvtimme den maxgräns på fem kvart som Strindberg till sist ansåg vara en perfekt spellängd.