Hantverkare kommer och går och för en lekman är deras aktioner ett mysterium. På dessa fakta bygger Line Knutzons pjäs, som nu sprider sig över Sverige.

Själv föll jag som ett hus utan bärande väggar för det första byggänget i Uppsala med Göran Engman i täten. Det är svårt för Dramatens uppsättning att leva upp till den erfarenheten. Ändå är mycket sig likt; Peder Freij måste till exempel hålla sig inom strikta ramar med det dramatiskt centrala scenbygget.

I Jan Henrik Swahns översättning har handlingen flyttats till Sverige, och det fungerar, även om jag minns Annika Silkebergs danska version som roligare. Gösta Ekmans regi tar i gengäld vara på de flesta möjligheter till slapstick som miljön erbjuder.

Det handlar om Alice (Jennie Silfverhjelm), som vill mura in lyckan i ett drömhus, och Manfred (Johan Holmberg) som inte bryr sig, men är lika fast för det. Möjligen vill de imponera på Filip Alexanderssons Karl, som köper och säljer öar utan att någonsin bli nöjd. I det gänget kan Thérèse Brunnanders Margareta inte göra sig gällande, utan lever i sin inre lägenhet, även om hon då och då försöker tränga fram till makens monumentala ego. Det går aldrig.

Hantverkarna fungerar listigt genom att först förena publiken via våra egna ångestfyllda ombyggnadsminnen och sedan rikta kritiken mot vårt fundament, den västerländska livsstilen. Eftersom kritiken är inbyggd (!) fungerar den, även om den inte uttrycks direkt. Handlingen innehåller överraskande vändningar och det är spännande att följa manipulationerna, det psykiska maktspelet, mellan olika grupper. Örjan Rambergs inkompetente byggledare Glen tillskansar sig makt via påhittat facksnack och verkar till en början lika svåråtkomlig som en Mäster Skräddare. Hans uppdragsgivare får nöja sig med en tummetott när den sista lördagen kommer.

Men Hantverkarna vänder och pekar på det självklara kulturella och ekonomiska överläge som uppdragsgivarna i själva verket befinner sig i. Och just i detta blir uppsättningen mer verkningsfull på Dramaten än någon annanstans.