För tjugo år sedan kunde man i Malmö besöka konststudenter som gjorde utställningar i och av varandras hem. För tio år sedan var förhållandet mellan fiktion och verkligheten en stor sak i litteraturen. Nu är det dags för musikdramatiken: librettisten Magnus Florin och tonsättaren Thomas Jennefelt har tagit i anspråk tre lägenheter och två lokaler på Söder.
En mor möter sin döda dotter (för så var det väl?) där hemma. En kvinna blir förföljd av en man ända in i sin lägenhet. En ensam kvinna låter solförmörkelse bli själslig svärta. Jennefelts musik är inte påtagligt suggestiv, Florin lekfull med språket med en tendens till ordvitsar – ändå uppstår en märklig svävning. Tre, fyra musiker spelar i ett rum intill med dörren på glänt. Det mullrar dovt av elektroakustisk musik (eller är det en tvättmaskin på högvarv?).
Så vandrar publiken ner i en fotostudio där det blir ett absurt valmöte. Tre unga män försöker övertyga oss om att de är de rätta att ta över efter att Ledaren i staden dött. Musikaliskt lutar det åt en parodi på Rangströmsånger. Scenen är verkets svaga punkt, lite flamsig, men också ett steg in i humorn.
Finalen tar fasta på just komik. Det är fest på Timmermansgården med ostbågar och cider. När en nervös man ställer sig upp för att hålla tal och leda allsång uppstår igen den där svävningen. Än mer genomgripande blir förvandlingen när sångare utspridda runt borden börjar sjunga, understödjande ett sopransolo. De liksom stämmer hela publiken (men är vi fortfarande publik?). Något sådant klarar bara musik av, inte installationer, inte fiktiva dokumentärromaner.
Medverkande musiker och sångare är inte omnämnda. Det är inte illa menat: här har den individuella prestationen hamnar i skuggan av den stora prestationen. Att rucka på verkligheten en smula.
