Valerie Solanas som står bakom SCUM är för evigt dömd att sammankopplas med en man, Andy Warhol, som hon sköt, dock utan att omedelbart döda. Hennes manifest från 1968 förmår fortfarande väcka anstöt, inte minst genom att beskriva män lika kritiskt som kvinnor beskrivs och beskrivits genom årtusenden.

På Turteatern presenterar Andrea Edwards texten som en monolog, i regi av Erik Holmström. Hon spelar inte Valerie Solanas. Hon gör snarare Solanas idealkvinna, den smarta, coola, fria, skithäftiga motsatsen till pappas flicka, den följsamma upprätthållaren av patriarkatet.

Solanas sköt Warhol, och manifestets titel har tolkats som en uppmaning att hugga män i bitar, men för övrigt handlar det inte så mycket om våld, i alla fall inte om kvinnors våld mot män. Poängen är mäns totala underlägsenhet och värdelöshet. Det kapitalistiska samhället ses som ett gigantiskt projekt för att dölja detta faktum: män är osäkra och rädda, vet att de är värdelösa, men tillskriver kvinnan alla sina svagheter. Enligt manifestet är mannen bara riktigt bra på en sak: pr. Han har lyckats marknadsföra sin förträfflighet på ett strålande sätt, och därmed dolt sin verkliga längtan, att vara en riktig kvinna.

Andrea Edwards, som jag senast såg som dåre och betydligt galnare doktor på Teater Giljotin, pryder teaterns väggar med ett slags textila postitlappar (mamma Inga har broderat) som påminner om allt ont mannen har åstadkommit. Krig står som väntat först på listan, men han får också ta på sig artig konversation, sociala koder, villaförorter och Stor Konst. Solanas slår hårt mot det amerikanska samhället med mannen som dess apostel.

I det intima teaterrummet får vi kvinnor den bästa behandlingen. Vi sitter bekvämt med guldkuddar bakom ryggen och bjuds på druvor och godis. Männen sitter på nakna stolar och får oftast ta del av Edwards rygg eller en bister släng med huvudet åt deras håll. Det känns inte alls dumt att vara privilegierad, skulle vara lätt att vänja sig vid, att ta som en naturgiven förmån.

Edwards agerar med stor auktoritet och drastisk humor. Hon skojar dock inte bort Solanas vassa pilar; dem kastar hon med full kraft. Föreställningen kulminerar i ett utträde i den verkliga verkligheten som jag inte vill beskriva här (det vore som att berätta vem mördaren är).

Den energi som uppstår i rummet skulle kunna kasta ut oss i protest och rebellisk icke-aktion. Men detta är inte slutet. Den skitförbannade samhällsanalysen övergår i utopiska tankar. Då sipprar luften ur det hela! Trots alla slagord bleknar attacken till något som liknar feelgood. Då känns det som om Pappa tagit hem spelet. Igen.