Kan man göra en show om svensk flyktingpolitik – som dessutom blandar djupt personligt, dokumentärt material med drastiska, brutala ironier? Jo dramatikern Gertrud Larsson kan. Hon har skrivit en 75 minuter allvarlig komedi om kollisionen mellan humanitet och regler, mellan medmänsklighet och tjänstemannarutiner. Hon målar upp en värld där flyktingar möter svensk ämbetsmannanit och ett Kafkaarmat system av föränderliga, snåriga regler.
Gertrud Larsson skrev redan 2004 pjäsen Flykten till Halland för just Teater Halland. Nu har hon uppdaterat texten, strukit och lagt till och kallar den nya versionen för Asylshopping – ett begrepp som avser människor som uppsöker land efter land på jakt efter permanent uppehållstillstånd. Stycket spelas på Teater Scenario och kommer att följas upp med en rad diskussioner om flyktingstatus, skyddshänsyn och avslagsskäl. Migrationsverket, som har att följa statliga anvisningar, genomför just nu ett år av polisiärt utförda avvisningar.
Asylshopping är ingen enkel, endimensionell stridsskrift riktad mot svensk immigrationspolitik. Huvudrollerna spelas av en trio kvinnliga tjänstemän som fritt berättar om skillnaden mellan privata åsikter och känslor samt ett regelverk som aldrig är entydigt men som oftast har svårt att hantera kvinnlig problematik som hedersrelaterat våld och genusfrågor som homosexualitet.
Larsson skildrar effektivt och vasst hur möten mellan människor, handläggaren och flyktingen, till sist förvandlas till en kollision mellan vedertagna rutiner och typfall. Även om hennes lust att skapa spektakulära parodier är ett grundtema så står pjäsen ändå på en stabil grund av något som närmast liknar djup sorg och texten speglar om igen avgrunden mellan jag och yrkesroll som många upplever – inte bara på Immigrationsverket.
Scenbilden är enkel: en radda färgglada mattor blir tjänstemannarum. Vissa scener är rena parodier som den som handlar om den tyska konsulten som ska hjälpa Immigrationsverket att spara med hjälp av en blandning av lögndetektor och elektrisk stol. Ändå är den största delen av texten uppbyggd av partier där handläggarna reflekterar kring sin vilja att göra gott och förordningar som bakbinder. Det mesta är roligt, som asylärenden som skildras som sportutövning och där flyktingen når mål efter dryga tre år – ett rekord.
Asylshopping biter och slår med djärva kontraster, rasar och satiriserar. Gertrud Larsson har ändå inte skrivit naiv, lättavfärdad plakatteater. Ensemblen, skicklig och artikulerad, ger inga svar, den överlämnar problemet till publiken. Texten härbärgerar en vilja att fungera som utgångspunkt för en diskussion om meningen och medlen för en rimlig svensk flyktingpolitik.
