Herr Mozart vår vän, som Niklas Rådström benämner honom, nickar nog bifallande till framfusiga tolkningar av hans verk. I crossoverföreställningen I Stengästens skugga med Don Giovanni som ankare, ges Mozartoperan i en konsertant version med jazziga efterslag.
Som helhet är det en analytisk föreställning, med strålkastarna riktade mot betraktelser kring liv, död, kärlek och musik. Niklas Rådström har koll på sin vän, herr Mozart – det var herr Rådström som skrev manuset till Suzanne Ostens film Bröderna Mozart. Att tassa över genregränserna är inget nytt fenomen. Inte heller att operan friar till jazzen, eller tvärtom. Men i denna nyskrivna fantasi är det texten som får sista ordet, om man så får säga.

Jazztrion bär fram Niklas Rådströms berättelse om Mozart. Den frihetslängtande kompositören som alltid kände sig otillräcklig inför fadern. Inte så konstigt att kompositören tog kål på fadersgestalten Kommendören, i sin opera om den ovedersäglige förföraren, Don Giovanni.
I sin lysande text vänder och vrider Niklas Rådström på frågorna ”hur väljer vi våra liv, hur håller vi oss levande?”, och flätar in Mozarts liv, hans gärning, hans lycka, hans tragedi och hans drivkraft.
Sångarna framför nyckelscener ur originaloperan. Rolf Christiansson presenterar sin Don Giovanni i ljusgrå kostym och solglasögon. Nonchalant, fri från ödmjukhet inför livet. Han slår inte på värmen i rösten förrän en bra bit in i föreställningen.
Jessica Bäcklund gör Donna Elvira i trovärdig tolkning, som lidelsefull adelsdam. Övriga sångare gör också de goda insatser, med en extra stjärna i kanten för Kosma Ranuer som Kommendanten/Masetto.

Korsbefruktningen mellan jazzen och Don Giovanni fungerar bra. Musicerandet är villigt, entusiastiskt. Övervägande är mönstret jazz som ackompanjemang till Rådström text och egna improvisationsnummer mellan ariorna. Eller att orkestern musicerar tillsammans med sångarna. Vid några tillfällen faller jazztrion in i orkestermusiken och det är egentligen där det riktigt utmanande mötet uppstår. Sökande saxofonslingor, gäckande kontrabasinfall och pockande trumstockar borde få ännu fler tillfällen till fri lek, för att maximera crossoverintentionen.

En konsertant föreställning ger inte så mycket utrymme åt regi. Men när Don Giovanni, som kompromisslöst leker med sin egen död, sitter på scenkanten och dinglar med benen i orkesterdiket, blir det bokstavliga till fin bild. Inte minst med tanke på att det faktiskt heter orkestergrav på danska. Det slutliga fallet, ner i mörkret, får avsedd effekt.
Niklas Rådströms vackra påståenden ”du är själv din gåva till världen” och ”världen är din gåva till dig själv” gör I Stengästens skugga till en varm sommarupplevelse.