Pontus Lidberg står sannolikt inför ett större internationellt genombrott – hög tid att bjuda in honom till Stockholmsoperan. Han har ett starkt, personligt rörelsespråk som dansarna suger åt sig och som skapar ett vackert poetiskt flöde. Stommen i The little match girl passion är amerikanske David Langs virtuosa komposition, inspirerad av H C Andersens Flickan med svavelstickorna. Lang bygger ett sinnrikt klangrum av körslingor, spröda toner och mäktigt sakrala klanger. Lidberg följer lyhört, skapar mjuk plastik i stora, svepande rörelser eller lågmälda känslor. Ordet passion ska förstås i musikaliska termer; lidande. Lidberg använder sagans konturer men berättar abstrakt.

Här rör sig Flickan i en urban värld. Till en början är hon påtagligt ensam i mängden av gråklädda gestalter; tittar ner i sina kupade händer. Men så småningom tänder hon värmande flammor och drömmer sig till gemenskap med andra människor. Anna Valev fyller rollen med innerlighet och en undertryckt desperation som griper tag. Nikolaus Fotiadis inleder uttrycksfullt, Oscar Salomonsson ger glöd åt sin duett med Flickan och Ylva McCormack speglar hennes öde.

Esteten och romantikern Lidberg förnekar sig inte. Han skapar en förtätad, melankolisk stämning – som i enstaka moment riskerar att tappa i tempo och energi. Fascinerande när dansarna ”blåsa upp sig”; självtillräckliga, förljugna. Flickan ligger slutligen död, ensam och frånvänd. Ett öde bland många.

Också i Giovanni Bucchieris Kom ni döttrar dör en kvinna på slutet, men mer spektakulärt. Hon rustas för den sista himlafärden med ett svärd, och stjärnorna gnistrar. Dessförinnan får vi möta de fem dansarna i ett relationsspel som innehåller häftiga uppgörelser och ”brustna omfamningar” för att tala med en av koreografens idoler, Almodovar. Bachs Matteuspassion – delvis samplad – varvas med Stefan Levins dova klanger.

Nadja Sellrup dirigerar musiken, slår av och på. Titeln är ett citat från Matteuspassionen; lite svår att applicera på den ganska kryptiska handlingen. Bucchieri utgår från egna minnen – framtidsdrömmar och plågsamma upplevelser. Som åskådare trevar man efter nycklar – det är svårt att få grepp om figurerna i detta fragmentariska spel med drag av grotesk och mardröm. Retrokänsla och klubbdans är några associationer; mer teatralt än ren dans. Diana Orvings kostymer är ett fantasieggande inslag.

Avslutningsvis får vi Alexander Ekmans hyllning till den klassiska baletten. I Tyll släpper han loss tillsammans med en stor ensemble – 30 dansare! Att Ekman behärskar konsten att arrangera rörelser för många dansare har han visat förr – men här briljerar han verkligen i konsten att skapa symmetri och med små förskjutningar ge den klassiska stegvokabulären en modern och tokrolig touch.

På sprudlande humör är också dansarna – särskilt den kvinnliga Svankåren, med Marie Lindqvist och Gina Tse i spetsen. ”Balettarkitekten” Ekman arbetar också med ljudkulisser i ett rörligt scenrum, med fyndig hjälp av Led-skärmar och – förstås – tyllkjolar och ekvilibristiska uppvisningar som Jordan- Elisabeth Longs 33 fouettéer. Ekman skapar omedelbart publikkontakt. Flaxande vingar, tåspetstripp som blir till otålig step och tunga andetag ingår i denna kärvänliga drift med klassisk balettkonst på hög nivå.