Engelsmannen Mark Ravenhill, 44, spelas flitigt på svenska scener. I helgen var det Dramatenpremiär för Citizenship om sexuell identitet. Stockholms stadsteater ger nu fyra utvalda pjäser från den omfångsrika kortpjässviten Shoot/Get Treasure/Repeat från 2007.
Projektet är en samproduktion med Dramatiska Institutet: fyra registudenter prövar sina vingar genom att iscensätta dessa dramatiska impressioner som ett vandringsdrama under jord, kors och tvärs genom korridorer och verkstäder. En färd genom en labyrint där kriget och det samhälleliga våld det skapar fungerar som röd tråd.
Publiken guidas genom det två timmar långa skeendet av en skådespelerska på teatern, spelad av Kajsa Reingardt. Genom vår gemensamma infernovandring berättar hon allt mer om sig själv, sin koffeinintolerans, sin utsatthet och all den ilska hon samlat på sig vilken då och då bryter igenom – som när hon föraktfullt kallar sin terapeut ”den där juden”. Hennes frustration över ett ofullständigt liv transformas till att hat mot främlingar – som är legitimerat av kriget Storbritannien för på olika fronter, exempelvis Irak.
Kvinnan leder oss till ett rum där en man och kvinna äter kvällsmat men hela tiden oroar sig för att sonen ska vakna av sina ständiga mardrömmar om huvudlösa soldater. Deras relation är skör, ”ibland är som om du hatar med mig, inte älskar med mig”, säger kvinnan. Mannen drömmer om en säker bostad. Paret söker en fristad där man kan hålla världen borta och slippa konsekvenserna av sin fruktan. Mot slutet får vi nyckeln till deras trauma. Kriget är en del av deras familj.
Ett annat av dessa kortstycken, Mikado, handlar om två män som lever ihop sedan många år. Nu har en av dem fått cancer och han vill förgöra världen – också maken, erkänner han. Han gör på ett plan sin sjukdom till ett skäl att utöva terrorism. Allt kontrasteras mot en vacker trädgård och deras stilla medelklassliv som också inkluderar längtan efter ett hus på den franska landsorten, ännu en tillflyktsort.
Just Mikado får en stor portion absurdism genom att regissören Jens Karlsson här låter dem vara blinda. Parets upplevelser av skönheten hos den japanska trädgård de besöker blir därmed en underbar ironi, deras utsatthet och isolering än mer poängterad.
Den sista delen av denna Infernovandring består helt av en kaotisk överraskningseffekt. Stycket beskriver hur en vedergällningstaktik också påverkar det civila samhället och hur kriget perverterar också demokratin och individuella rättigheter. Det är en stark tolkning som bygger på att publiken blir del av spelet. Ja, mer än så, syndabockar.
4 x Ravenhill skildrar hur kriget silar ner genom samhället till individen. Hur ett organiserat våld också påverkar mentala bilder, invaderar vår privatsfär och skapar alienation. Uppsättningen ges bara nio gånger men förhoppningsvis utökas antalet spelningar ty detta vandringdrama är också en suggestiv utforskning av det teatrala blodomloppet i den huskropp som är Stockholms stadsteater.
