Klungan på Södran. Mattias Fransson, Sven Björklund, Olof Wretling ( luften ) och Carl Englén.
Foto: Andreas Nilsson
Klungan är något alldeles eget: fyra män har bildat en humorgrupp som är mycket särpräglat svensk. Deras uppsättningar bygger just på den kollektiva massan, en urskog av stundtals mycket pratsamt vemod, ur vilket individuella krumsprång bryter sig ut.
Klungan levererar vettlösa ordlekar som sammanfattar det akuta nuet men också verbala och fysiska spasmer ur århundraden av vadmal. Klungan är ett motstånd som genialt fångar den språklighet som flyter genom tiden men också det tidlösa västerbottniska landskapet.
Gruppen har låtit hår och skägg växa sedan förra Stockholmsbesöket med föreställningen Jag är en fågel nu. Kvartetten herrar ser ut som ZZ Top eller rufsiga tomtar på rymmen från Jenny Nyström. Den nya showen Det är vi som är hemgiften betonar det sanslösa – det otämjda och vansinniga hos svenska, medelålders män.
Iscensättningen hyllar hembygden och dess söner, bland annat genom en skröna om en pojk som föds med spenar istället för händer och så småningom startar tillverkningen av Västerbottenost. Hela det grandiost knäppa numret är en kärleksfull och mycket rolig hälsning till Torgny Lindgren.
Koreografen Birgitta Egerbladh har regisserat Det är vi som är hemgiften och gjort uppsättningen till en mycket fysisk svängom. Här blandas lekar, folkdans och Monty Python. Det hoppas, lufsas och kutas. Unggubbarna har väl aldrig varit så krumma och påtagliga och aldrig haft sådan känsla för rummet.
Numren är enstaviga eller små sketcher. En efter en kliver märkliga absurdister in på scenen. En eldsjäl. En som samlar på instruktionsböcker. En som växt upp med hönor. En som vägrar lämna ifrån sig avlopp. Några har besvärligt med kaffekoppsbalansen. Och en person som har otroligt svårt att skilja på mat och allt som är Annat – han råkar äta en del konstiga saker.
Ibland är numren bara korta poetiska betraktelser, ibland monologer eller konflikter. Någon gång lånar gubbarna kvinnonamn som Annikki och Bodil.
Klungan skapar mest av allt ett slags allkonstverk som blandar allt som är eljest med lyrik – talad och skuttad – och med en skildring längst inifrån den svenska ensamheten.
Det är vi som hemgiften har en vansinnig kvalitet, en vilja att gå över alla gränser och att låta allting växa orimligt och vilt. Klungan bjuder på hejdlöst intelligent humor.







