Det gynnsamma vädret (man frös inte) hade en måttligt stor publik sökt sig till Dalhalla, och de som satt längst upp blev ombedda att flytta närmare scenen.

Kärleksdrycken är inget dåligt alternativ till de allra mest spelade operorna, och den har betydligt fler värdefulla musikinslag än tenorarian Una furtiva lagrima (”en förstulen tår”). Delar av den dansanta musiken har använts i Frederick Ashtons charmerande version av baletten La Fille mal gardée.

En snyggt draperad, purpurröd fond antydde operascenografi, och tenoren Daniel Johansson, som sjöng den fattige bondpojken Nemorinos parti, hade med väst och skjorta en lämplig kostymering, hans romantiska utseende var också ett plus.

Folklivet representerades av kören, men diverse humoristiska inslag som marscherande soldater fick man avstå ifrån.

Musiken och sången räcker långt i denna opera, ändå kunde det ha varit mindre stelt på scenen. Den ende som gav riktigt liv åt sin rollfigur var den italienske barytonsångaren Renato Girolami.

Som den skrytsamme kvacksalvaren Dulcamara, vilken pungslår den kärlekskranke Nemorino på en förment kärleksdryck, blev han ett färgstarkt inslag. Men så har han också nyligen debuterat på La Scala i just denna roll. Ett bidrag till att hålla intensiteten uppe blev också ciceronen Knut Hendriksens livfulla kommentarer.

Polacken Marcin Bronikowski har en välartad, vacker barytonstämma, men kändes här för civiliserad för rollen som sergeant Belcore.

Sjön kring scenen brukar involveras i Dalhallas operaföreställningar, och denna gång var det Nemorino som levererade sin aria Una furtiva lagrima från en spotlightbelyst roddbåt. En vacker insats från Daniel Johansson, som i detta inslag fick hjälp av Dalhallas fina naturliga akustik. Han var annars en smula ojämn i sin sång, vilken i klangen tangerade italiensk smörtenor.

Högtalaranläggningen på scenen var intrimmad, men bidrog till det statiska, eftersom sångare som rörde sig i sidled ändå hördes från samma punkt, nämligen den högtalare man satt närmast till.

Elin Rombo som Adina må ha varit mer näbbig och elegant än arrogant, men var vokalt lysande med lätt sopranröst, ypperlig teknik och perfekt tonträffning.

I Giannettas skvalleraria gjorde sopranen Hanna Husáhr en god insats. Smidiga mässingsblåsare, särskilt valthorn, höjde intrycket av den välklingande Dalasinfoniettan, som dirigerades med van hand av Tobias Ringborg.