Emmi, åldrad städerska med polskt efternamn, och gästarbetaren Ali från Nordafrika blir ett par. Till att börja med på grund av deras absoluta isolering och avsaknad av beröring och känslor, men till sist som en pakt där två utanförskap kan söka skydd. Emmi är gammal nog att vara mamma åt Ali. Grannar, barn och arbetskamrater ryser åt åldersskillnaden och relationen med en muslim. Vem tror hon att hon är, att så fräckt skylta med sina sexuella behov?

Det luktar våt cement på Teater Galeasen. Lokalen är helt urblåst och har fått grå puts på väggarna. Publiken sitter mitt på golvet under kalla lysrör. Rädsla äter själen är ett rum vi alla delar - en samhällelig struktur där desperat ensamma, rädda människor sparkar neråt och runt sig. Här kommer ingen undan, inget mörker för åskådaren att skydda sig inuti. Spelet försiggår mitt ibland oss.

Rainer Werner Fassbinder kom med filmen Rädsla urholkar själen (Angst essen Seele auf) 1974. Annika Silkeberg har nu iscensatt manuset under den mer adekvata svenska titeln Rädsla äter själen. Hon har skapat en avskalad, långsam och nedtonad tolkning där själva avsaknaden av utspel och psykologisk realism skapar ett slags monoton ångest. Temat är vardagsrasismen och utestängningsmekanismer samt hur människor går under på grund av andras hat.
Teaterversionen är en stillsam, närmast klaustrofobisk, skildring av hur två människor först upplever ensamheten som skam och sedan en delad, icke-normativ tvåsamhet som skuld. Uppsättningen är stundtals så lågmält pessimistisk, så inriktad på att skildra tillstånd istället för skeenden, att man knappt står ut.

Berättelsen om Emmi Kurowski och ”hennes utlänning” är mycket effektiv. Fassbinder visar hur
samhället på alla plan, från livsmedelshandlaren till husvärden, reagerar negativt på deras relation. Allt håller på att raseras medan Emmi försöker upprätthålla en normalitet med ständig kaffedrickning.

Plötsligt verkar dock omgivningen vänja sig - och motståndet övergår istället till att utnyttja deras svaga sociala ställning. Ali ”får” hjälpa grannarna att flytta möbler. Emmi ”får” passa barnbarnen och ägaren till matbutiken inser att goda affärer trots allt betyder mer än egen avsky.

Iscensättningen av Rädsla äter själen övertygar starkt som total teaterinstallation där rum, nedtonat spel och känslor skapar en otäckt suggestiv ödslighet. Cecilia Nilsson gör Emmi till en kvinna som längtar intensivt efter närhet men saknar ord och uttryck för sin desperation. Det är mycket bra spelat - men möjligen saknar man den tänkta ålderskillnaden tydligt åskådliggjord. Ruben Lopez gör skickligt Ali som Emmi vill göra tysk men som också rastlöst söker sitt ursprung och gemenskap. Också Ali delar Emmis ordlöshet
och rotlösa alienation.

Teater Galeasen har alltid varit en plantskola för unga begåvningar och också denna uppsättning är fylld av nya namn. Alexandra Chalupa, Per-Anders Ericson och Christopher Wagelin delar roller av barn och myndighetspersoner: hårda, grymma och enstaviga vardagsfascister med det tyska arvet som strukturell botten. Här står ju två kollektiv och olika värdegrunder mot varandra: ett tyskt och ett muslimskt. Peshang Rad, Said Legue och Athanassios Kostopoulos spelar den sistnämnda gruppen som skyddar sin sårbarhet med en tuff, nästan aggressiv attityd.

Nej, jag har aldrig sett filmen - teateruppsättningen är ett eget konstverk, ibland nästan outhärdligt fyllt av outsagda känslor och behov.