Lars Molin, 1942–99, kom att välja tv-mediet som teaterscen. Han gav tv-tittarna en rad underfundiga och varma skildringar av ett land som med alltför hög hastighet var på väg från lantlig oskuld till storskalig, aningen prålig modernitet.

Tv-serien Tre kärlekar, 1989, var den mest pregnanta och genomförda: en bred skildring av efterkrigsnyordningar och ett adjö till småskaliga lantbruk och känslan av att vara del av naturen. Den lutherska punktligheten flyttades från mjölkning till stämpelur. En ny syn på arv och moral tog över.

Västerbottensteatern gör nu teater av tv – liksom Folkteatern, Göteborg 2008. Det är samma scenversion, signerad Kjell Sundstedt och Niklas Hjulström, som kommer till användning men här vid älvbrinken är den nerkortad än mer. Det gör att uppsättningen blir lätt rapsodisk, särskilt eftersom den slutar med en rad frågetecken. Varken Molin eller regissören Åsa Ekberg Kentros vill prångla på oss några enkla svar.

Spelplatsen ligger vid Nordanåparken, mot Skellefteälven som majestätisk flyter förbi. På andra sidan vattnet ligger slåtterängar och röda lador, det norrländska kvällsljuset smeker världen med oändlig kärlek.

Här utspelas dramat om vilket av barnen som ska ta över Boda gård som Egon Nilsson plöjt till en skattkista med 23 kor, rika skogar och en makalös fors. Det är om den slaget ska stå. Staten vill bygga kraftverk men Egon tjurar. Den som tar över ska få bestämma, men vem ska det bli? Orvar som blivit politiker, Britta som fött en oäkting eller Gösta som helst av allt vill flyga? Intriger, pengahunger och kärlek trasslar ihop sig med idealism, kraven på välfärd och nya förhoppningar.

Tre kärlekar är en härlig skröna och moralitet som gäller lika mycket idag, dess diskussion om arv och syn på olika värden är giltig för var ny generation. Scenbearbetningen stryker under den nya synen på kvinnan som kraftfull och frigjord. Individen står mot gruppen som så ofta inom dramatiken.

Åsa Ekberg Kentros har fått en stor grupp aktörer att arbeta med och det gör hon med den äran. Klanen Nilsson påminner ibland, fast ändå inte, om den bergmanska släkten Ekdal. Här firas bröllop och slåtter, vi besöker dansbanan och konditori. Scenen är fylld av ett liv och ett kiv, musik och koreografi.

Ur myllret framträder flygaren Gösta, som Johan Forslund gör till en sympatisk men osäker ung man. Regin håller fram just alla ständiga val och möjligheter – och sociala omöjligheter. Syskonen Nilsson söker sig fram mot industrialismen. Göstas hustru Lilian är en rastlös, bortskämd flicka utmärkt spelad av Maria Alm Norell. Effektivt ställd mot Göstas mamma som Margareta Niss ger ett slags flyttblocksfast klokhet. Mikael Lindgren gör Egon, arbetsam och envis som en råstark häst.

Ur kollektivet stiger oron för framtiden – precis som idag. Spelet söker och trevar sig fram och lämnar inga svar, vare sig till Gösta, Britta eller Orvar eller till oss, deras barnbarn.

Tre kärlekar är en stort anlagd och välspelad komisk tragedi om att hitta en väg mot en rimlig framtid. Molin har skapat ett svenskt epos om kompromisser, mod och anpassning. Alla är vi släkt med familjen Nilsson och deras kamp för hyggliga liv.