Bländverk förknippar vi väl oftast med Djävulen, som förför oss med vackert utanverk. Så heter också en pjäs av Pierre Corneille, som gavs på Dramaten för ett par år sedan. Nu har även Marius von Mayenburgs Augenlicht fått denna svenska titel. Det är litet förvirrande; det tyska ordet betyder ”ögonens ljus”, och används i uttrycket förlora synen.

När pjäsen får svensk premiär har publiken all anledning att ifrågasätta sina ögon. Kanske blir vår syn ändå förvänd? Teater Giljotins scen, som används i hela sin längd, framstår trots detta som klaustrofobisk. Staffan Westerbergs rollfigur vill inte lämna rummet eller öppna fönstret.

Hans hustru är död, men hon är där i alla fall: Monica Stenbeck stryker till en början runt som en ande, men blir vartefter alltmer självklar i miljön. Anna Wallanders sköterska eller hushållerska ser henne inte först, men lagar ändå mat till henne också: köttgryta med ris. Varje dag. Någonstans ifrån hörs barnskrik. Mystiken tätnar.

I Richard Günthers regi läggs en hel rad ledtrådar ut, som åtminstone inte leder mig till någon lösning. Jag får hela tiden känslan av att det är något jag missar, precis som poliserna i detektivromanerna. Uppsättningen ger sken av att berätta en specifik historia, men är samtidigt något slags drömspel, där rollerna förvandlas och byts ut.

Som så ofta hos von Mayenburg (Eldansikte, Det kalla barnet) finns det ett utsatt barn med i beräkningen: någon gång associerar jag till verkliga fall med pedofila mördare. Scenografi och kostym förankrar handlingen starkt i en tyskspråkig miljö: när Westerbergs figur äntligen går ut, bär han förstås grön lodenrock. Ändå betraktar han Schweiz som något radikalt främmande. Där glor folk på en. Säger han.

Staffan Westerberg spelar ofta teater med yviga gester, särskilt i sina egna shower. Därför är det extra spännande att se honom i en roll, där han mest ser ut som ett stenblock, fastfrusen, obeveklig. Hans roll vill inte vara rolig, precis, men Westerberg är det ändå, på ett oefterhärmligt torrt sätt.

Monica Stenbeck har samma suveräna kontroll över uttrycksmedlen i rollen som hustrun. Hennes otåligt burna lidande inför minsta ljud avspeglas i ansiktet och hela kroppen, när hon inte far runt rummet i jakt på ett spöke eller en geting.

Trion mamma-pappa-barn fullkomnas av en lika precis Anna Wallander, som föreställer hjälpare, i rödakorsuniform, men som hela tiden förbjuds att göra annat än att laga köttgryta. Som ett hunsat barn försöker hon vara till lags, men kraven är för m otstridiga. Hennes uppgift är att se till, vara till hands, men hon får inte se, inte glo så där som i Schweiz.

Bländverk är en uppsättning som man ska se för skådespelarnas skull. Den mångtydiga grund som Günther har lagt, kommer de säkert att bygga vidare på under spelperiodens gång.