Betyg: 5 av 6

Det hinner bara gå några takter på öppningslåten Way down low innan det börjar spontanbuggas i publiken. Alf Östlund spelar så energiskt på ståbasen att strängarna fläktar och när låten är slut svingar han jätteinstrumentet över huvudet. ”Spela på Globen” gastar någon i publiken men trots att Fatboy med största säkerhet skulle kunna charma en hel sportarena, hade drömmen snarare varit att få se dem spela på en scen i en hödoftande lada. Eller bland kulörta lyktor i en Folkets park någonstans.

Med två skivor i bagaget, varav den senaste In my bones kom i höstas, har Fatboy samlat ihop gitarrer som ätit taggtråd till frukost, countryinfluenser som rymt från Folsom state prison och stålkamsfriserade kärlekssånger som blottar hela hjärtat. Det är melodier som rör sig mellan Amerika och Rovaniemi i ett kärt omfamnande av rockhistoriens begynnelse.

Fatboys estetik må vara tidsbunden, men rötterna är tillräckligt löst förankrade för att bandet inte ska stänga ute samtiden. Ibland skymtar några Chris Isaakska drag fram i blandningen, ibland rör de sig sida vid sida med replokalsbröderna i Weeping Willows.

Medan stilkollegan Richard Hawley baserar sina låtar på romantiska stadsvandringar i sin hemstad Sheffield låter det ungefär som om Fatboy befinner sig på en road trip genom Dalarna. Det är en färd som börjar i Avesta-trakten och går via raggarparaden i Rättvik för att ta sig vidare norrut på snåriga skogsvägar.

Stämningen är ofta filmisk och lika mycket David Lynch-mystisk som Aki Kaurismäkiskt bisarrt vemodig. Det samlade intrycket är estetiskt välskräddat och sångaren Thomas Pareigis ser, i sin helvita kostym med vit skjorta och svart cowboyrosett, ut som han vore hämtad från någon av dåtidens idolbilder.

Efter fyrtio minuter kommer Fatboys ordinarie trummis Jörgen Wall inspringande direkt från kvällens föreställning av musikalen Buddy Holly – där han passande nog har en roll som trummis – en kvarter ner på Götgatan. Han sätter sig vid ett set jämte den vikarierande trumslagaren för att tillsammans riva av några låtar med dubbla trummor.

Kvällens finaste stund kommer i den pampigt pomadakammade I once had you som sträcker ut hela famnen i en sista dans. Oavsett vilket sida av sig själv som Fatboy visar upp låter det lika orkestralt välslipat och de spelar med en sådan frenesi att man kan tro att det gällde livet. Eller åtminstone som om bensinkassan tagit slut i Älvdalen och enda sättet att komma hem är att spela ihop drickspengar.