Döden, döden, döden – om det är något som förenar författarskap över alla gränser och genrer, så är det skräcken inför utslocknandet. Den våg av reflexartad panik som sköljer genom oss när vi aktivt försöker omfatta ämnet är obehagligt demokratisk. Bara konsten kan närma sig temat, tassa på mjuka versfötter och sång runt gåtan liv kontra evighet.
Kompositören och regissören Heiner Goebbels gör ett försök med sin iscensättning I went to the house but did not enter, en teatral konsert på temat upphörandet, frånvaro och existentiell tomhet. Han gör det via renässansmusik och liedertradition. Hilliardensemblen, fyra medelåldriga män iförda hopplösa kostymer och fula glasögon, sjunger nästan olidligt vackert om sin och allas dödsskräck. Musiken stiger och faller och bildar en katedral av skönsång – en antites till döden.
Den första scenen, en TS Eliot-dikt, är en pintersk gestaltning av att flytta, packa, tömma ett rum, den andra är en skojfrisk Kafkasamling runt en cykel. Männen spanar, läser Blanchot och svetsar medan omgivningens ljud av flygplan, ambulanser, hundskall och koltrastar sjunger in dagen som går mot kväll. Fragment av berättelser bildar en kvartett om ensamhet och isolering – samt tid.
Den sista scenen, en Beckettext, spelas mot en gråmurrig hotellinteriör där männen fördriver tiden, försöker få tv:n att fungera, undersöker minibaren. Rummet blir en metafor för det tillfälliga, livet som tomrum.
Verket är som en blandning av deppig Monteverdiopera, utan hjältar, och en Schubertsång. En svartsynt undergångskonsert utsökt framförd. Goebbels använder långsamhet, upprepning och tålamod som verktyg. Han utmanar publiken med denna extremt gubbiga värld och dess stela rörelser – men visst kan en över alla könsgränser gemensam dödsskräck också få sitt uttryck genom några anonyma män som sjunger sin panik inför evigheten.
Bergmanfestivalen 2012 är därmed över. Uppenbarligen har festivalledningen bestämt sig för att hylla Bergman som stor regissör med annan stor konst istället för att bjuda in olika iscensättningar av dennes filmmanus. Ett klokt val eftersom urvalet varit så besjälat och intressant. Smeds, Korsunovas, Goebbels och Ostermeier tillhör en elit av samtida avantgardism och gästspelen har varit korta avbrott ställda mot den flod av underhållningsteater som anslagsfattiga svenska institutionsteatrar spelar för att fylla sina salonger.
Om kulturministern är klok nog kommer Bergmanfestivalen förhoppningsvis tillbaka 2014. En internationell scenkonstfestival är det slag av djärv konstnärlig injektion som svensk teater och dess publik behöver just nu.
Hilliardemsemblen fångar den panik inför utslocknandet som överskrider alla klass- och könsgränser.
