John Cage, 100, är musikens ready-made-konstnär. Marcel Duchamp påstod att flasktorkaren och cykelhjulet var konst, Cage att alla ljud kan bli musik - även tal och tystnad. Som den avantgardist han var flyttade han därmed över en del av skapelseprocessen på åskådare/lyssnaren. Hans banbrytande samarbete med koreografen Merce Cunningham byggde bland annat på slumpen som struktur.

“I am here and there is nothing to say”, inleds John Cages ”Lecture on nothing” från 1949. Koreografen Eszter Salamon använder denna undanglidande föreläsning om intet som ett musikstycke till sin ”Dance for nothing”, ett gästspel som är MDT:s öppningstribut till Cage. Publiken sitter runt scenen, dansaren söker ögonkontakt under det 44 minuter långa solot, i vars delar till synes improvisatoriska avsnitt varvas med repetitiva sekvenser i ett oavbrutet flöde av fysiska transformationer som tar kropp och rum i anspråk.

Hela tiden ackompanjerar Salamon sig själv. Via hörlurar överför hon Cages ord till oss, som ett partitur. Det blir rytm snarare än meningsfull text, ibland är det rentav svårt att uppfatta orden.

Det är också tydligt att ord och rörelse är självständiga, liksom musik och dans en gång hos Cage–Cunningham. Till en början är det som om dansaren vill skaka bort något ur sin lekamen, armarna begränsar och expanderar kroppens linjer på ett närmast lekfullt sätt, som blir rytmiskt.

Gradvis tycks ändå rörelsen gifta sig med orden; vi skapar mening ur det abstrakta. Som när Salamon mot slutet gnuggar sig i ögonen och låter kroppen pysa ut energi tills den rullar på golvet, medan hon upprepar fraser med ”slower”, ”older”, ”sleep”.

”Structure without life is dead, life without structure is unseen”, skrev Cage. En iakttagelse Salamon låter oss upptäcka genom ett slags metatolkning av skapandets olika nivåer. Men där Cage drev med publiksamtalen som följde efter föreläsningen, tar Salamon våra frågor på allvar. Det är nästan synd. För glimtarna av humor och självdistans bär upp detta välformulerade ingenting.