Johan Hiltons reportagebok No tears for queers, om tre brutala mord på homosexuella män, har gjorts till angelägen teater. Uppsättningen är en del av ett större projekt om kön och identitet för en ung publik och urpremiären på Pusterviksteatern början på en Sverigeturné. Det är en manifestation i sig att premiären sker i Göteborg, ”de goa gubbarnas stad”, där hatbrott mot homosexuella ett tag var mest frekvent förekommande i landet.
Fyra skådespelare i enkla t-tröjor och byxor kommer in på den avskalat nakna scenen. På ett ljusrött podium står fyra gröna stolar och ett bord med vatten, muggar och lite frukt, som i en möteslokal, där man väntar sig långa förhandlingar. I bakgrunden syns det svarta golvet och väggarna i ett scenrum med den tekniska utrustningen i full dager.
De fyra börjar tala till oss. Nedtonat och med neutrala stämmor och kroppar introducerar de platserna för de fruktansvärda händelserna. De växlar mellan dessa reporterröster och att vittna om det som hänt i roller som poliser, vänner och familjemedlemmar. Resultatet är en distansering från våldets här och nu i två led.
Gradvis börjar episoder ageras i illustrerande scener. Direktheten och den känslomässiga effekten i dessa växer i styrka och kulminerar i sista scenen, som skildrar dödsmisshandeln på Ramberget i Göteborg. Skådespelarna fängslar och utstrålar energi både i det enkla sakliga berättandet och i det mer inlevelsefulla agerandet.
Också en annan typ av scener interfolieras. De visar det latenta våld som döljer sig i en jargong, lätt igenkännlig från vardagsverkligheten i många skolkorridorer och fikarum. Skådespelarna drar homofobiska, sexistiska och rasistiska skämt medan de gapskrattar och glufsar i sig prinsesstårta så att det skvätter om det.
I en annan scen övergår en situation med två män som kamratligt börjar boxa varandra på armarna i ett övergrepp. Den ”normala grabbigheten” förknippas med det brutala våld de tre männen har utsatts för, i alltmer provocerande scener. Jag vill skratta åt framförandet men samtidigt håller allvaret i scenernas innehåll skrattet tillbaka.
Mattias Brunns dramatisering och Nina Westers regi balanserar väl mellan distans och känslostyrka. De vet att utnyttja kontrasten och dessutom skapa snygga meningstäta övergångar mellan olika episoder. Ett skott blir det brutala slutet och fotografier av hatbrottens offer påminner om att det här är verklighet. Det är mycket starkt och jag applåderar djupt berörd.
