Undergroundopera satsar den nya gruppen Operarepubliken på i Stockholm, och med sin första föreställning tolkar de begreppet mycket bokstavligt. För att se ”Tosca – eller fascist javisst” får man ta sig 30 meter ner till ett bergrum som tidigare hyst KTH:s kärnreaktor – en laddad miljö för denna dekonstruerade och koncentrerade operaföreställning.
På vägen dit välkomnar Margaretha Dalhamn, som med röd clownnäsa och kusligt mörkt läppstift blir vår ciceron, vår Vergilius, på väg ner i underjorden. Där försvinner taket som valven i en katedral. Det klirrar och blinkar i mörkret. Framför scenen skimrar en glödande röd grop.
Denna Tosca har fått undertiteln ”fascist javisst”. Iscensättningen har kanske inte så mycket att säga om fascismen (som moderna Toscauppsättningar ofta anknyter till), däremot beskriver den en obarmhärtig polisstat. Badkaret som står i utkanten av scenen kommer under kvällen att utnyttjas för vattentortyr.
Peter Kajlingers ondsinta Scarpia blir något av en huvudperson. Han har mänskliga reaktioner och får till exempel fundera över varför sopraner och tenorer alltid ska få vara goda? Andra akten har fått formen av en pratshow, där temat är ”Främling – vad döljer du i dina mörka ögon?”. Det vill Scarpia ta reda på, och han skyr inte några medel. Vi måste vara beredda att bryta regler, säger han, och några av hans ord kommer nog från manusförfattaren George W Bush. Ska Cavaradossi dödas eller ej? På Margaretha Dalhamns order får publiken vara med och fria eller fälla.
Med sin mörka röst är hon inte bara vår vägvisare till underjorden utan även Scarpias hjälpreda Spoletta. Dessutom sjunger hon den änglalikt vackra herdevisan i början av tredje akten, under det att hon i tur och ordning avrättar alla i den vitklädda kören. På hennes lott faller också att med hjälp av en sopborste utföra kanonskotten under Scarpias aria i första akten.
Peter Grönings Cavaradossi är från början klädd i självmordsbombarväst, en mycket allvarlig hjälte. Dessa tre har röster som fyller den väldiga hallen, till David Wahléns fina och fiffigt arrangerade ackordeonackompanjemang. Kören från Kulturama och Tensta Gospel är viktig även för den dramatiska helheten.
Tosca själv är däremot en mimroll. Malin Öhrns läppar rör sig med uttrycksfull krampaktighet till Angela Rotondos förinspelade röst. Både röst och ansikte gör sitt bästa, men man kan inte påstå att poängen med det arrangemanget går fram särskilt tydligt.
Som helhet är det dock en musikalisk, intelligent och konstnärligt genomförd Toscaversion som är väl värd en vandring på 164 trappsteg ner i underjorden.
