Betyg: 4 av 6

När Julie Andrews, som nunnan Maria, plötsligen bryter ut i The sound of music och Per Gessle sen överröstar henne med Dressed for success, stående under en enorm, glödande discokula, då blir skrattfesten total. Men man skrattar med istället för åt Per Gessle – en man vars ansikte verkar bli alltmer likt Paul Wellers. Det är vita slipsar, cowboyhatt, fez och familjefäder som inte varit ute på stan på månader. På Gessles axelband står det FUN utskrivet i metallpaljetter och man måste vara lite död inombords för att inte hålla med.

Det här är näst sista spelningen på The Party Crasher Tour, men låtarna kommer från hela Gessles engelskspråkiga karriär, och även om Gessle på engelska är mer intressant än Gessle på svenska så är musiken inte alltid den mest innovativa. Under Opportunity nox tar gitarristen Christoffer Lundquist på sig en så kallad festivalhatt i plysch, medan jag tycker att det finns andra låtar som är mycket mer Oktoberfest. Som Do you wanna be my baby? till exempel, som låter lite som My Sharona live.

Innan han spelar I wish I could fly berättar Gessle att han skrev den till sin favoritsångerska, Marie Fredriksson, som inte kommer att vara med på konserten. Men flera av Roxette-låtarna tjänar på live-gitarrerna, och när de slipper ur sina blanka 80- och 90-talskostymer visar de sig vara helt acceptabel power-pop. Det är kanske inte riktigt som att se ett röjigt rockband i en rökig källare, men ändå lite som om Oasis hade spelat schlagers.

Både Joyride och, framför allt, Doesn’t make sense (från Party crasher) har fått nya, monotona och hypnotiska outron som, oväntat nog på en Per Gessle-konsert, påminner om Dot Allisons samarbeten med Death In Vegas, delvis tack vare Helena Josefsson som körar.

I It must have been love hörs akustisk gitarr och pedal steel och det låter mer som Dr Hook än som en Scorpions powerballad.

Konserten är glad och ärlig, Per är fylld av lika delar självdistans och uppriktighet, och i det andra extranumret, när han berättar att Paul Revere & The Raiders varit hans favoritband sen han var sju, för att sedan spela en snabb popversion på (I’m not your) Steppin’ stone, är det omöjligt att inte bli medryckt.