William Shakespeares pjäser har genom åren blivit synonyma med svensk sommar. Antagligen är det blandningen av lekfull folklighet och poetisk djupsinnighet som lockar, ihop med sensualitet och en utopisk längtan efter jämlikhet på alla sätt.
Sommarteater på Krapperup är en konstellation, framgångsrikt ledd av regissören Martha Vestin, som firar 20-årsjubileum men som sannerligen inte faller tillbaka på gamla segrar eller trampar redan anlagda stigar. Tvärtom.
Gruppen har som specialitet att iscensätta platsspecifika tolkningar, vandringar mellan olika naturliga spelrum medan mörkret faller och skapar spänningar och nya dimensioner kring landskap såväl som text. Man gör nästan tredimensionella gestaltningar av pjäsmaterialet och får alla sinnen att vara med på den ofta storslagna färden.
Just det gäller absolut iscensättningen av Stormen. Gruppen har flyttat till Kullaberg. Publiken samlas på parkeringsplatsen strax bredvid fyren. På stigar och nerför backar, över stubbar och diken vandrar publiken till den första spelplatsen med en makalös utsikt över havet och solnedgången. Prospero står på en klippa och skapar den storm som ska förändra så många liv.
Denna tolkning av Stormen har en mängd kvaliteter, främst det sätt på vilket landskapet förhöjer upplevelsen: här är en sådan ödslig skönhet att ingen kan undgå att drabbas. Jan Mark har också gjort en nyöversättning av texten som förtydligar en lekfullhet mot vilken maktutövning och hämnd effektivt skär sig. Martha Vestin har nog aldrig varit på så gott humör, hon blandar en lätt absurd humor med besjälad natur.
Stormen kan tolkas på så många sätt. Vestin gör det främst som ett kolonialistiskt drama där Prospero – trots att han blivit avsatt som kung – utnyttjar ön och urinnevånarna. Han är en sann imperialist som anser sin egen kultur vara den enda goda.
Så blir uppsättningen framförallt ett frihetsdrama på alla plan, för alla åldrar. Det spelas på dialekt, för här handlar det om äkthet. Om att bli och vara sig själv på egna villkor.
Prospero, spelad av Jens Olsson, får genomgå en process där han inser att hämnd är meningslös och konserverar hat – och att Caliban faktiskt har rätt till sin ö och sitt sätt att leva. Caliban, tolkad av Pia Oscarsson, är här inte på något sätt ond, bara ett offer. Vestin visar skickligt upp att luftanden Ariel är nära släkt med Puck – tomteaktigt vadmalsklädd. Peter Bergared är en genial Ariel, mix av motstånd och showman.
Komedi- och narrscenerna mellan Caliban och servitörerna Stephano och Trincula – Jonas Oscarsson och Emma Larsson – är också helt perfekt roliga, deras kamp med backar och vinpavor är superb. Gonzalo, godheten personifierad, har blivit en Gonzala, spelad som svensk tant av Lotta Thosteman.
Martha Vestin låter natten genomströmmas av barn och ungdomar som spelar calibaner och ger dunklet ljud. Efter paus och en inlagd ”rockkonsert” innan dess blir publiken förd till en glänta, där ensemblen genomför ett ofta bortstruket maskspel. Vestin understryker gärna det magiska, det rituella – teater som en demokratisk fest vid eldar under bar himmel.
Stormen på Kullaberg är en helt unik erfarenhet, en blandning av olika landskap – faktiska, textmässiga och emotionella. Iscensättningen gör en svettig och lycklig. Shakespeares saga blir en kuperad promenad genom en sevärd, utopisk komedi.
