En stark berättelse och två skådespelare bär upp Teater Peros nya barnföreställning Ensamma krigare (från 10 år). Regissören Peter Engkvist litar helt till sprängkraften i dramatiseringen av Eva Wikanders bok och avstår från varje tillstymmelse till yttre effekter eller teatrala krumsprång.

På Teater Pero som annars utmärks av fantasifullt kroppsspråk arbetar man denna gång med motsatta medel: avskalad enkelhet och fokus på textgestaltning. Och det fungerar!

Ulf Eriksson och Hans Nyberg har en lågmäld koncentration och antyder två olika temperament och personligheter i rollerna som de två medelålders män, vilka berättar sina barndomsminnen från skolans skoningslösa mobbningsvardag. De har var sin historia som flätas samman och ger två helt olika perspektiv på vad som egentligen hände den där höstterminen i fyran. Ibland färgas berättarnas nu av barn­domens känslostarka då.

Det finns en omedelbar och trösterik medvetenhet i det faktum att båda två står framför oss, som till synes rätt harmoniska vuxna. Trots deras ärr av utsatthet och övergivenhet så har de överlevt och kan berätta om en skoltid av hot och hat, våld och kränkningar, men också mod och uppfinningsrikedom.

Johan läser ur sin dagbok för att minnas precis hur det var, han var den som mobbades. Peter spelar upp några ljudband från sin hårda tioårstillvaro i en trasig familj, det var han som ledde plågo­andarna.

De var båda ensamma krigare i en strid som till slut utkämpas nära nog på liv och död. Det kan låta dystert men berättelsen silas också genom ett stråk av humor, värme och tillförsikt om att förändring inte bara är nödvändig utan också möjlig.

Ensamma krigare är en alldeles utmärkt föreställning för elever och lärare att uppleva och diskutera för att sedan kanske se på sin klass med nya ögon.