Djävulen är en populär teaterfigur. Han dyker upp under olika namn, från medeltida moraliteter, över Shakespearepjäser och Bulgakov till idag. Han är alltid bejublad, den rena ondskan med sin laddning av lastbarhet och lusten att falla handlöst mot det totalt narcissistiska, har rejäl dragningskraft.
Klaus Mann, 1906–49, skrev sin nyckelroman Mefisto om skådespelaren Gustaf Gründgens som egentligen lika mycket var en Faust som en djävulsfigur – en man som lockas så av makt och publikhyllningar att han säljer sin själ.
Gründgens fick stor framgång med sin roll som Mefisto. Han var en stor aktör men som person inte en eld av glödgad ondska utan en man utan ryggrad, medlöperiet personifierad. Om nu verkligheten var en hakkorsoperett regisserad av ministerpresident Göring var Gründgens klok nog att anta rollen som nazist utan några särskilt stora skrupler.
Stockholms stadsteater iscensätter nu en ny dramatisering av romanen: en radda korta scener med nedslag från det tidiga 30-talet. Här berättas om hur socialisten Höfgen, läs Gründgens, steg för steg blir en viktig propagandafigur för en så kallad äkttysk kultursyn. Här står en man som anpassar sig och till slut är ett uppblåst monument över den mänskliga förmågan att kompromissa sig själv till andlig död. Iscensättningen är förstås dubbelt aktuell inför detta år då ett tydligt främlingshat åter fungerar som valfråga och politisk karriärmöjlighet.
Mefisto – en karriär är på flera sätt en habil iscensättning med bred kontaktyta mot samtiden. Ändå har den en rad problem som ofta handlar om dramatiseringen och scenbild. Regissören Ragnar Lyth poängterar starkt, och gärna med interna lustigheter, det metateatrala draget. Här handlar det ständigt om hur man spelar, vad man spelar och skådespelaren förhåller sig till sin yrkesroll. Det ställer ju stora krav på iscensättningen eftersom allt detta tal om storspel och utstrålning har ett direkt jämförelsematerial framför våra ögon.
Det riktigt stora problemet med denna sceniska tolkning är att dramatiseringen vill berätta med så breda penseldrag, skeendet redovisas och skyndar förbi. Rollernas ångest och tvekan gestaltas sällan. Historien rullar på utan att jag känner varken för, med eller emot huvudpersonen. Det är svårt att spela karaktärslös och feg, Björn Kjellman lyckas så gott han kan efter förutsättningarna. Pjäsen blir en radda exposéer mer än fördjupning av ett personligt dilemma.
Lukas Svensson skrev för några år sedan monologen Sympati för Djävulen som utspelas just innan Gründgens dör på resa till Manilla med älskaren. Jämfört med denna text är det nu aktuella försöket att omfatta hela romanen psykologiskt helt misslyckat. Här får vi det historiska skeendet men aldrig en närkontakt med en själ. Det sexuella har här heller ingen kraft utan skildras tröttsamt schablonmässigt.
Mefisto – en karriär handlar om skillnader och likheter mellan då och nu, om framgången som rus och om hur lätt det är att ljuga bort moraliska invändningar. Konsten är aldrig egen sfär – den förhåller sig alltid till makt, intressen och etablissemang. Om just det berättar denna uppsättning som aldrig lyckas fånga Gründgens lyskraft och genialitet men som ändå berättar en mycket intressant historia.
Text: Klaus Mann. Manus: Christoffer Mellgren. Regi: Ragnar Lyth. Scenbild: Lars Östbergh. Kostym: Sven Haraldsson. Koreografi: Matti Alenius. Medv: Björn Kjellman, Lina Englund, Katharina Cohen, Lennart Jähkel, Sven Ahlström, Jacob Nordenson, Maria Salomaa, Steve Kratz, Iwa Boman, Tina Råborg, Jonas Hellman-Driessen.
