Två klassiker och en kändis syftar på en genomsnittsbeställning till Riksteatern från en teaterförening och pjäsen, skriven av Mikael Olsson, är ett frustrerat svar på denna önskan.

Mer än två klassiker är dock inblandade i den här texten, som lutar sig mycket kraftigt mot Tjechovs Måsen och Shakespeares Hamlet, till att börja med. I Gustav Deinoffs regi låtsas skådespelarna att Tjechov är en dammig och trist dramatiker och spelar över å det grövsta. Dessutom låtsas de att det är något problem med tekniken och börjar vända sig direkt till oss i publiken. Fast de gör det inte på allvar utan avbryter så fort vi gör en ansats att svara. Det är riktigt usel teater och flera går i pausen.

Efteråt blir det uppenbart att hela första akten är en provokation. Det blir annorlunda i andra akten, när Sandra Malmquist, Maria Selbing, Måns Nathanaelsson och Olof Bergström börjar spela något slags vrångbilder av sig själva som skådespelare. Bergström ger järnet som en Botten i En midsommarnattsröm och är väldigt rolig. Grundfrågan är, som i början: Vad ska vi med teater? Och jag känner bestämt att jag inte alls vill diskutera detta, utan bara se och höra dem spela vad de själva finner angeläget.

På slutet var det alltså riktigt underhållande, särskilt för oss som njuter av en mängd referenser till pjäser som vi känner till. Men om den här uppsättningen ska fungera i teaterföreningar ute i landet, måste första akten få bättre styrsel. Varför inte tala på allvar med publiken en stund och inte bara låtsas göra det? Om det å andra sidan bara ska vara parodi på samtal, måste det göras tydligare.