Det är augusti och den amerikanska södern är ökenhet. Beverly Weston, före detta poet, äter frukost och lämnar sitt hus, för alltid visar det sig. Hustrun, cancersjuka Violet, kallar in sin syster och döttrarna med äkta makar. Beverly hittas död och begravningsmiddagen är av den magnifika sort där livslögner dissekeras och råa påhopp far som örfilar över bordet.
Amerikanen Tracy Letts pjäs August: Osage County går som en löpeld över västvärlden. Stycket är som en sampling av klassisk amerikansk dramatik, från O´Neill över Tennessee Williams till Albees eruptiva äktenskapsskildringar. En Feel good-tragedi om man så vill. Det är ett stort anlagt drama, på Broadway stod ett trevåningshus på scenen. Här missbrukas allt, från sprit och knark till kärlek och förtroenden. Pjäsen innehåller otrohet, pedofili och incest, kryddat med rasism och övergrepp. Letts skildrar familjen som en trasig stödstrumpa under vilken en civilisatorisk vantrivsel kliar.
Regissören Stefan Larsson gör nu ett kammarspel av detta epos. Han tonar ner alla scener som innehåller magnifika sprit- och tablettfyllor – ställer spelet nära för att få publiken att upptäcka sprickor av sorg och otillräcklighet. Han misslyckas, får man nog säga, texten motstår försöken att subtilisera skeendet. Ibland ser man tydligt hur Letts lånar scenlösningar från Tre systrar av Tjechov men stycket är för uppvarvat, för fyllt av katastrofer för att rymma något som helst sprött.
Iscensättningen är ändå storslagen. Jämfört med den på Göteborgs stadsteater är Dramatenversionen ett under av genomförd konsekvens. Pjäsen är ju rolig på samma sätt som alla dessa borgerliga familjepjäser av Lars Norén – och har samma rot och stam, nämligen Lång dags färd mot natt. Premiärpubliken blev oerhört begeistrad över all denna brutala, verbala kvickhet som ibland, vilket här blir tydligt genom den intima närheten, har ett drag av tv-såpadramaturgi.
Magnifikt, alltså. Marie Göranzon, det är hennes riktigt stora tid nu, gör mamma Violet till en supervass skördetröska som går genom en stenig åker av familjehemligheter och lögner. Hon låter Violet sluddra, klirra iskallt som en cocktail och sminka av sig – nästan allt. Det är en stor bedrift.
Ingela Olsson gör skickligt och insiktsfullt dottern Barbara som så småningom axlar släktförbannelsen som är så enorm att den kunnat vara skriven av Sam Shepard. Hon låter detta arv förenas med en insikt om att familj är ett kvinnligt projekt där fäder, makar och söner mest är tillfälliga gäster.
Pjäsen slingrar sig ur alla regigrepp. Det är en kraftfull text, fylld av roller som en rad Dramatenaktörer gör ytterst sevärd. En pjäs om rast- och rotlöshet. Ett destillat av ett sekel med pjäser som brottas med familjen som arv, straff och anstalt.
