Blånande berg omger Vattnäs konsertlada, som har vidunderlig utsikt över Orsasjön genom fem stora fönster i fonden. Fast i kväll är den vackra vyn täckt av tygsjok, som utgör scenografin i konsertladans första operaproduktion. I det inre påminner detta musikens tempel rätt mycket om en missionskyrka, bara ovanligt elegant med ljusa träväggar och en fantastisk akustik.

Konsertladan är ett exempel på ovanligt målmedvetet kulturentreprenörskap från makarna Pers Anna Larsson och Göran Eliasson, som redan andra säsongen utvidgar sin verksamhet med regelrätta operaföreställningar med ett välvalt verk. Benjamin Brittens Lucretia (The rape of Lucretia) är en kammaropera för åtta sångare och tretton musiker, som hade premiär i Glyndebourne 1946, bara ett år efter krigsslutet. Det är starkt präglat av paret Benjamin Brittens och Peter Pears inte alltid så populära pacifism, vilken även innefattade librettisten Ronald Duncan.

Operan ligger nära det konsertanta, med en text som till stor del består av redogörelser från körens sida, i detta fall en man och en kvinna, som också uttolkar de manliga respektive kvinnliga rollernas själsliv. Den kommenterande kören har ju sina rötter i den antika teatern men uttrycker här en kristen försoningstanke, trots att händelseförloppet utspelar sig femhundra år före Kristi födelse.

I ett militärläger konfronteras romerska fältherrar med kunskapen att deras fruar varit otrogna. Bara en har visat sig vara kysk, Collatinus väntande, trogna Lucretia. Den ondsinte Tarquinius våldför sig på henne, varpå hon skamfylld tar livet av sig med en dolk. Det blir en maning till uppror mot etruskerna. Körens slutord är en bön om frid.

Denna hemska och gripande historia får en stark uttolkning i konsertladan, en musikalisk upplevelse på högsta nivå. Den lilla orkestern under Mattias Böhm har en varm, mjuk ton, och helheten blir fint koncentrerad.

Det sceniska har fått anpassa sig till omständigheterna. Orkesterdike saknas, så musikerna sitter på golvet framför den grunda scenen, vilket skapar en viss distans. Själva podiet är mycket grunt, och scenografin består i första hand av projektioner, som snarare har en dekorativ eller kommenterande funktion än rumsskapande: romerska väggmålningar, krigsscener, blåa vågor när Tibern nämns. Alla entréer sker från salongen.

Manskören är den största rollen, skriven direkt för Peter Pears, och Göran Eliasson tar med stor pondus omedelbart kontroll över publiken, snart hjälpt av sin likaledes starka feminina motpart Eva-Lotta Ohlsson. Brittens scenanvisningar föreskriver att de ska sitta på varsin sida av scenen utan att egentligen delta i spelet, men här rör de sig fritt bland de andra rollfigurerna, klädda i liknande uniformsrockar men spöklikt bleksminkade.

Som regiteam presenteras ensemblens två hovsångerskor Anna Larsson och Ingrid Tobiasson samt Mathias Clason, som också ansvarar för kostym och scenografi. Det är alltså inte förvånande att regin präglas av en viss splittring.

Lokalens begränsningar övervinns dock oftast av sångarnas säkerhet, i en ensemble som blandar superproffs och yngre begåvningar. Anna Larsson gör en gripande Lucretia, ganska inåtvänd, stark i sin förtvivlan. Samtidigt som Lucretia sjunger några av sina innerligaste fraser binder hon en krans på scenen – den skändade försöker återskapa jungfrumärket.

Ingrid Tobiasson tolkar hennes amma Bianca innerligt och varmt, sekunderad av Cathrine Setterbergs mjuka tjänsteflicka. Bland de krigiska herrarna märks särskilt Håkan Ekenäs som Tarquinius, med en åtrå till Lucretia som verkar synnerligen äkta. Den djupa kärleken mellan Anton Ljungqvists mustige Collatinus och hans maka får en mindre övertygande gestaltning. Richard Laby är utmärkt som den hetlevrade Junius.