Lars Norén gick på export till Tyskland på 1980-talet och nu får vi honom tillbaka, på tyska. På textremsan över Dramatens stora scen återges dialogen på något förvrängd svenska vilket skapar en välbehövlig distans till skeendet på scenen. Det är dock litet konstigt att Norén tycks ha översatts till svenska från Angelika Gundlachs tyska version där Milano heter Mailand.
Teaterbranschen är en enda stor översättning, från språk till språk, från tid till tid. Norén har skrivit dramer à la Tjechov, O’Neill, Strindberg och Pinter. Demoner är hans helt egna version av Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?, som i Thomas Ostermeiers regi utspelar sig någonstans mellan samtiden och Norénoriginalets 1980-tal.
Nina Wetzels scen i grått och glas och stålrör skapar en mondän och mycket rörlig miljö där man har sladd till telefonen och refererar till Lars von Triers Antichrist.
Av skräck för ensamhet tillsammans bjuder Frank och Katarina för första gången in grannarna under, Jenna och Thomas. De är dock helt värdelösa som värdpar, lyssnar inte, reagerar på fel ord och glömmer att bjuda på något att dricka. Mat är det inte tal om. Här lider alla av näringsbrist, mest psykiskt. I våningen under ligger barnen ensamma medan de unga och utleda föräldrarna far ut mot varandra; deras elaka utbrott föranleds helt klart av Franks och Katarinas destruktiva förhållande.
Albees drama om George och Martha slutar i något slags uppgiven försoning efter en natt av alkoholdränkt andeutdrivning. Här tycks demonerna finnas för att stanna. Och ingenting förklaras, även om Lars Eidingers Frank har den nyligen kremerade mamman i en plastpåse under ständig uppsikt. Han rör sig mellan en mamma som är död och barn som aldrig blivit födda. Cathleen Gawlichs Katarina med blek gossekropp är hans slagpåse i ett drama som sjuder av kvinnohat och underliggande homosexualitet, något som inte behöver hänga ihop.
Den ammande Jenna görs av Eva Meckbach i livlig och skenbart naiv kontrast till Katarinas uppgivna cynism. Tilman Straubs Thomas syns till en början vara en enkel match för Franks attacker, men visar sig ha några verksamma försvarsvapen. Vad det nu ska tjäna till. Männen bussar sina demoner på varandra, men var finns änglarna?
Demoner utspelar sig i en värld utan Gud eller annat att hålla sig till och människorna sliter varandra i stycken. Scenen snurrar runt runt och ingen hittar någon annan. Det är fruktansvärt. Och mycket bra teater, paradoxalt uppiggande när det väl är över.
