Betyg: 3 av 6
Det hade inte alls varit konstigt om en Brachiosaurus eller en Tyrannosaurus rex tagit klivet över från Globen-showen Walking with dinosaurs till Hovet. Tvärtom faktiskt, de gigantiska och noggrant konstruerade skräcködlorna matchar perfekt den uppblåsta, uråldriga 70-talsrock och spektakulära scenshow som Muse fyrar av.
Genom att kombinera U2 med Queen har man tagit arenarocken till en ny maximerad nivå. Ljudet är gigantiskt och ekande, den stora scenen har tre separata delar som höjs och sänks, gröna laserstrålar sveper över hela isladan, ända bort till de mest avlägsna bänkraderna. Vid ett tillfälle är trummisen Dominic Howard nästan uppe i taket, lite senare gör han med basisten Christopher Wolstenholme ett intetsägande duonummer på en snurrscen. Den bombastiska intensiteten sänks inte ens när gitarristen och sångaren Matthew Bellamy sätter sig vid en flygel för Queen-pastischen United states of Eurasia.
Publikens bifall får konserten att anta formen av ett massmöte med en hoppande och armviftande ståplatspublik. Att publikkontakten är usel och bandets utstrålning och scennärvaro lika med noll spelar uppenbarligen ingen roll. Här handlar det om en lust bli överkörd av hymnliknande sång, hårdrockiga riff och ett statiskt bankande.
Det känns som att musiken aldrig blir på riktigt, att de yviga och pretentiösa gesterna inte tillåter den att landa och bli tung och jordad. Men sedd som en visuellt effektiv rockshow med extra av allt kan man inte undgå att åtminstone ibland ryckas med.
