Som av en händelse passerar nationaldagsparaden utanför Dramaten just när publiken kliver ut lätt yr efter det nära fyra timmar långa Obama-maraton som avslutar Bergmanfestivalen. Att uttrycka patriotism offentligt är inte självklart här. Annat är det i USA, där politiska retoriker har en rad presidenter att luta sig mot.
Politik är ett slags teater; en språkets arena där talaren/performern spelar på åhörarens känslor. ”Yes, we can” har redan blivit bevingat.
Så Obama victory speech project är en både intressant och smått galen idé signerad festivalgeneral Staffan Valdemar Holm. Nio teatrar, varav sju från Europa, gör med en regissör och en skådespelare varsin tolkning av Barack Obamas segertal den 4 november 2008 i Chicago. Utgångspunkten var att inget fick ändras, men det visar sig att flera deltagare varit rejält olydiga.
Någon analys av talets själva uppbyggnad får vi inte heller, snarare tycks flera ha brottats med sin Amerikabild och gått omvägen via distans och ironi till det salvelsefulla. Det skrattas en del dessa timmar. Redan anslaget (Dramaten) vänder upp och ned på historien: en vit Paris Hilton-lik kvinna med hund i koppel och två chihuahuor i handväskan gör entré. Tanja Lorentzons bimbo är en uppenbarelse och hon ger Obamas ord en sorts naivitet, som om hon berättade en vacker saga för sin familj (hundarna!) och själv började tro på den.
Marta Ojrzynska från Krakow prövar istället orden i ett rollspel: som militär, svag kvinna, idrottstjej, svart. När talet berör finanskrisen höjer hon en colaflaska som frihetsgudinnans fackla. Britten Sacha Dawan (National Theatre) bollar skickligt med olika perspektiv, från distans till inlevelse. Meike Droste (Deutsches Theater) uppträder som politisk marionett, en vit clown vars röst övergår i skrik.
Effekten blir märklig på tyska, med andra associationer. Men i höjd med ”Yes, we can” torkar hon bort masken och lyssnar till sina ord.
Temat vad språket gör med människan, och vice versa, återkommer. Mest genomtänkt är Olaf Johannessens (Det Kongelige teater) metamonolog som tar utgångspunkt i att han, ”bara en europeisk skådespelare”, är underlägsen sin roll Obama. Men orden tar över och han växer så in i sitt nya ego att regissören Das Beckwerk måste gripa in. Extra twist är det europeiska perspektivet, där Obamas ”we” vrids mot oss.
Den fysiskt uttrycksfulle chilenaren Nicolás Zárates betonar sitt lands utkantsposition. Hans ödmjuke gatuartist är en metafor för ”de andra” men också för Esperanza, det hopp världen nu känner. Israelen Yigal Sadeh avslutar sitt ordagranna Obamatal på flödande hebreiska med att säga ”yes” även på arabiska.
Som helhet en spretig men unik lektion i teaterns möte med världspolitiken. Jag skulle gärna vilja vara fluga på väggen när/om president Obama tittar på den dokumentation av projektet som nu ska skickas till Vita huset.
