Ur vad kommer skapandet? Hur ofta förvandlar kreatören också sitt äktenskap till ett utvecklingsbart verk? Var går gränsen mellan konst och vardag? Frågor direkt från ateljégolvet.
Först något seriöst och sedan något mer lättsamt – det har under århundraden varit ett populärt recept på teaterscenen. Så också på Strindbergs Intima teater: först ett nytt, poetiskt monodrama om inspiration – särskilt den som försiggår inom en viss August Strindberg – och därefter en relationskomedi av nationalskalden själv, som också handlar om konstnärskapet.
”Mutter” heter inledningsstycket, framfört av Maria Salomaa mot en fond av vitt papper. Stycket är ett försök att beskriva skapelseprocessen och tar sitt namn från det avsnitt ur ”Tjänstekvinnans son” där Johan berättar om hur han samlar muttrar på gatan. Just så gör Strindberg livet igenom. På sina promenader samlar han intryck, fantasier, fragment av drama.
Eva Runefelt har skrivit en vacker, meditativ text med plötsliga beskrivningar av hemliga rum, grottor där författaren faller genom lager av associationer och via promenerandet som rytm ruvar, kläcker och utfodrar sina uppslag.
Maria Salomaa gör sig bokstavligen till ett skrivdon genom att smeta på sig blått bläck och rulla på papperet. Också hon skapar en ”text” och hon gestaltar sina repliker med exakt närhet och fin diktion på en finlandssvenska som förstås för tankarna till Siri von Essen. Texten innehåller också en kvinnlig kontrapunkt till det augustska – muttern blir också en sinnebild för det kvinnliga könet.
”Mutter” är en utsökt miniatyr. ”Fordringsägare”, som spelas efter paus, är en konstnärskomedi om en vampyristisk kvinna som stjäl idéer från sina makar. Männen är originalen, hon karbonpappret. Hennes vapen och medel är utlevd sexualitet.
Åsa Kalmér, som iscensatt båda dessa pjäser, gör en mer traditionell tolkning av triangeldramat även om Tekla här får spela ut sina förförelsekonster, iförd halvt genomskinlig klänning och röda underkläder. Här är närkontakten ovanligt explicit, liksom den fysiska spänningen mellan rollfigurerna.
Iscensättningen är vacker, sval och uppjagad om vartannat. Sven Ahlström spelar maken, som här verkligen är på väg att bli epileptisk. Samuel Fröler verkar känna sig fram som den före detta maken. Maria Salomaa gör Tekla till en kvinna som verkar improvisera, spela på det männen fantiserar om, vill ha.
Pjäsen kan spelas på olika sätt, rollerna behöver ju inte ha rätt och Strindberg kan destrueras till grunden av regissören. Här blir samtliga roller vita papper som ständigt målas om av varandra. Det är sympatiskt men också aningen uddlöst.
Höjdpunkten är Eva Runefelt, hennes text muttrar och skruvar och berättar om skapandet som möjlighet och tvång medan Maria Salomaa målar sig ett alldeles unikt konstverk.
