August Strindberg återkommer gång på gång till hur Gud kastar ut Adam och Eva ur paradiset till en verklighet som består av svett, gräl och längtan efter kärlek och ordning. Att gå från att vara utvald till att bli förkastad och förnekad nåden.
Också dramat Dödsdansen har detta tema som utgångspunkt. Det äkta paret Edgar och Alice har blivit utfrysta av vänner och bekanta efter att ha ägnat sig åt intriger, falskspel och förtal. Nu sitter det såta paret där ensamma, barnen har flyttat hemifrån. Skulderna växer, såväl ekonomiskt som moraliskt. För att försvara sina handlingar börjar man hata alla andra. Så blir deras liv en ond cirkel av ensamhet och konfrontationer.
Ragnar Lyth och dramaturgen Mia Törnqvist har nu flyttat handlingen från år 1900 till idag och från en militäranläggning till en designad lyxvilla. Med några penndrag har telegraf och piano försvunnit och blivit ersatta av datauppkoppling och hifi-anläggning. Edgar 2011 är en misslyckad entreprenör istället för kapten. Också nu har han dåligt hjärta med tydliga symtom på hjärtinfarkt. Också nu fungerar Köpenhamn som drömmen om frihet med Kim Larsen och dansk lättrock istället för sabeldans till Bojarernas intåg.
Det börjar med en solnedgång. Två vilstolar och Jag trivs bäst i öppna landskap med Ulf Lundell som bakgrund. Deras vita villa är et t under av skrytsam elektronik. Kvällen är lugn till dess kusin Kurt anländer. Då börjar den stora dramatiken.
Ragnar Lyth har valt att iscensätta sin tolkning med komedirävarna Pia Johansson och Allan Svensson med viss fara för en Svensson, Svensson som resultat. Så blir det inte. Visst är Dödsdansen en gruvlig och komisk relationsinteriör men regin och utspelet balanserar skickligt mellan humor och humör. Lyth satsar på underspel och reducering, det är först efter paus som Pia Johansson blir full discodrottning och tar ut svängarna under ett triumfatoriskt ögonblick. Som helhet är uppsättningen fint och skojigt bearbetad och väl spelad. Den som inte känner igen någon del av sin relation är ej av kvinna född.
Dödsdansen är ju mall för sena pjäser som Vem är rädd för Virginia Woolf? Idag kan man alltså lägga på Freud, fylleorgier och sexuella utspel. Lyth ransonerar dock dessa varor. Allan Svensson tar ner rösten och lägger till kylig beräkning för sin tyrann. Pia Johansson kan som erfaren farsaktris exakt väga utspel och kontakt. Niklas Hjulström är en väl bibehållen kusin med svettigt engagemang.
Här levereras inte någon oerhört djupsinnig eller radikalt omtolkad version men den har energi, det händer saker hela tiden om inte så är själva villan mycket rörlig. På premiären höll Pia Johansson på att bli överkörd av en fåtölj.
Lyth och ensemblen gör en sympatisk iscensättning om samtida ensamhet och två individer uteslutna ur gemenskapen och bryggföreningen. Därför är det inte konstigt att man gör sitt äktenskap till teateruppsättning med Kurt som förskräckt publik. Det är sannerligen inte lätt att vara människa. Fast: andras undergång är ofta bra underhållning för oss andra. Vilket härmed får anses med beröm bevisat.
