Strindbergsåret påverkar också barnrepertoaren. På dramatikerns egen Intima teater ges i samarbete med Unga Roma en bearbetning av hans saga Jubal utan jag (från 5 år). Lotta Gruts text väver samman sagans sedelärande moral med en samtida betoning av hur det förtryckta barnet återerövrar sin rätt till egen vilja.
Också teatern får spela en huvudroll. Publiken välkomnas av skådespelerskan Harriette Boss (!), ett porträtt av Strindberg tronar i fonden och en minivariant av teatern tar plats på scenen.
Sagan handlar om pojken Gustav Klang som fostras till att undertrycka sitt jag, men sedan under artistnamnet Jubal blir idol och förlorar sig i narcissistiskt självförhärligande.
Dramaturgin känns en aning konstruerad och regissören Karin Kickan Holmberg satsar på en överteatral, burdust fysisk spelstil ackompanjerad av Carin Bloms medskapande musik.
Lena Strömdahl river av ett par färgstarka karaktärsskisser, medan Klang delas upp dels i hans inre barnjag som görs av Sanna Ingermaa Nilsson, dels hans väg från bångstyrig gosse till sångstjärna, vilket spelas fram av Stalle Ahrreman som blir alltmer komiskt uppblåst ju mer Jubal tappar bort sitt inre jag. Men trots en frenetiskt spelande ensemble blir det aldrig riktigt angelägen teater.
Intima teatern invigdes 1907 och i programbladet beskrivs hur den då snart 60-årige Strindbergs och Harriet Bosses femåriga dotter Anne-Marie ofta var nere på teatern och hur August själv gärna lekte med dockteater och skuggspel. Detta utgör kärnan i Marionetteaterns Lillan och pappa August (från 5 år).
Paralleller i uppsättningarna är, förutom jubilaren, teater i teatern och levande dragspelsmusik. Här är det kritikern Margareta Sörenson som utifrån sitt gedigna kunnande om barnteater skrivit en spelbar text med varmt humoristiska underströmmar och utrymme för fantasifull gestaltning.
Regissören Helena Nilsson och scenografen Peter Holm svarar med en sällsynt uppfinningsrik iscensättning om den innerliga kärleken mellan en flicka och hennes pappa och om teaterns betvingande kraft.
Lillan, i nystruken klänning, spetsmamelucker och svart rosett i det ljusa hårburret, ska hälsa på sin pappa. Hon har en väska i handen, eftersom hon oftast bor hos sin mamma. Vi följer henne in till pappans våning, fylld av vita lådor, packlårar och väskor.
Visst finns det ledsamheter i lilla Anne-Maries värld, med föräldrar som blir arga och sorgsna och skiljs och en pappa som jobbar nästan hela tiden. Och nog funderar hon på komplicerade frågor om livet och varat. Hennes docka, på pricken lik henne själv, får formulera det som skaver.
Fast mest finns där ömsesidig glädje. Lillans leklystne pappa är med på upptågen. Han är så vidunderligt påhittig, trolla kan han dessutom. Teaterns magiska leksakslåda används delikat och finurligt. Väskorna är fulla av hemligheter och öppnas en efter en. De gömmer blommande rosenrabatter, en hel festmåltid, mammans nya kärnfamilj med en pluttig lillebror och travar av alla de längtansbrev som far och dotter skrivit till varandra.
En hel modellteater rullar in med egensinniga smakprov på Strindbergs orientaliska sagospel Abu Casems tofflor. Också Augusts smak för Kasperteater är med på ett hörn, hans svartsjuka tar symbolisk gestalt i en rasande röd djävulsdocka.
Lillan och pappa August är en underbart genomarbetad och välspelad uppsättning, också genom Mikael Augustssons stämningsrika musikarrangemang, Magnus Erenius lekpappa och Malin Hallands fräsande humör och härliga humor som den livsbejakande Lillan.
